Jag brukar inte…

… ge mig in i debatter i riktigt ”heta” frågor på min blogg, eftersom jag ogillar det hårda ”kommentarsklimat” som kan uppstå i sådana situationer. Nu känner jag att jag vill göra ett litet, litet inhopp efter att ha läst diverse artiklar och blogginlägg om tjejer som enligt uppgift förtrycks i skolan.

Bland annat har man utgått ifrån denna artikel och annat som skrivits om den här filmen ”Tusen gånger starkare”.

Jag har jobbat som lärare i några år nu och åtskilliga klasser har hunnit passera. Alla olika typer av elever har ingått i dessa. Tysta tjejer, skrikiga tjejer, tjejer som vågat ta plats och säga vad de tycker utan att skrika rakt ut, killar som passat in i alla dessa kategorier.

Under en diskussion i personalrummet nyligen sa en kollega att ”Det är svårt att säga till skrikiga tjejer”. Det fick mig att fundera lite grann. Självklart ska man uppmuntra till ordning och reda i klassrummet eftersom det blir rörigt om man skriker rakt ut, vare sig man är kille eller tjej. Jag vill inte att killarna ropar rakt ut utan att räcka upp handen, men jag vill inte att tjejerna gör det heller. Killar blir dessutom lika irriterade som tjejer av att någon annan skriker ut svaret på en fråga när det är de själva som fått ordet.

Ofta handlar det inte heller om att ropa ut svaret på frågor, utan att bara skrika, fara omkring och slå på varandra, och det kan faktiskt tjejer vara lika ”duktiga” på som killarna. (Dessutom skriker tjejerna gällare, men det får man väl knappt påpeka). I en del klasser jag haft är det tjejerna man får ägna tio minuter åt att lugna ned innan lektionen kan börja. (Medan det i andra klasser är killarna som tagit samma tid i anspråk).

Men varför är det då svårare att säga till dem än att säga till killar som beter sig likadant? För jag kan hålla med min kollega om att det ofta känns på det sättet. Vi har ju blivit matade med dessa ”tysta tjejer” genom hela lärarutbildningen och diverse kurser och föreläsningar man gått igenom på arbetstid. Tjejerna måste lyftas fram, tjejerna måste få ges utrymme, etc, etc. Så när jag står där, har släppt in klassen i salen och ska börja, så tar det emot att säga till de tjejer som hoppar runt, drar i varandra, illvrålar rakt ut… för jag får ju inte trycka ned dem och ge dem dåligt självförtroende. Att däremot säga till killarna samma sak är tydligen OK, för de förstör ju för tjejerna om de tillåts bete sig på samma sätt.

Hur man än vänder sig har man ändan bak, tydligen…

Nu säger jag absolut inte att det inte är synd om tjejer som inte vågar ta plats, men jag tycker att det är lika viktigt att se och uppmuntra de killar som inte heller vågar det. Och att alla elever, oavsett kön, behöver tränas i att lyssna på varandra, ta hänsyn i klassrummet och låta alla prata när de fått ordet.

5 responses to “Jag brukar inte…

  1. Tror att nyckeln ligger i din sista mening. Enligt mig fokuseras det alldeles för mycket på kön idag. Skolan är inte, och ska inte vara ett ställe där man skiljer på tjejer och killar. Alla ska ges samma chanser. I takt med att alla vill klä sina barn i grönt och brunt för att sudda ut skillnaderna mellan könen så fascineras jag av att det fortfarande är så många som anser att tjejerna är nedtryckta i skolan. En snabb titt i betygsstatistiken visar att fallet är det motsatta.
    Det verkar vara lite inne att tycka synd om tjejer helt enkelt. Det är väl fint, men inte om det inte är befogat.

  2. Bra inlägg.

    Jag gick själv ut i vuxenvärlden med kasst självförtroende och dåliga betyg efter att lärare tryckt ner mig som jag upplevde det. Jag kände nästan alltid att jag och kvinnliga lärare aldrig hade bra kemi.

    Jag hoppas och tror att lärarna inte tryckte ner mig med flit även fast det tydligt står att flickor ska lyftas fram. Jag kom således aldrig in på min drömutbildning men jag har idag ett mycket välbetalt jobb som jag trivs på och där mina talanger kommer till användning.

    Jag tror heller inte att tjejerna har det så lätt med utseendepress, duktighetspress och en för mig nedvärderande syn på att de ska vara offer och inte ska kunna tala för sig själv.

    Med det sagt är det skönt att läsa din blogg och se en annan bild av kvinnliga lärare än jag själv har empiriska erfarenheter av.

  3. Pingback: Könsmaktsordningen är baserad på lögner från början till slut – Del 3 « Aktivarum

  4. Mycket bra inlägg, tack för att du delade med dig av dina tankar och erfarenheter på detta viktiga ämne.

    http://aktivarum.wordpress.com/2010/10/12/konsmaktsordningen-ar-baserad-pa-logner-fran-borjan-till-slut-%E2%80%93-del-3/

  5. Tack för ditt inlägg i debatten!

    Jag var periodvis en ganska störig tjej i skolan (och ibland väldigt tyst), och jag skulle nog säga att just att inte bli tillsagd, att inte få lära sig att ta hänsyn är en otjänst mot eleven. Det om något är att inte bli tagen på allvar. Och om killar ”tar mer plats” på det sättet som visas i den här filmen som är på tapeten nu, så är väl det om något ett tecken på att man inte tar killar och deras studier på allvar.

    Alla, precis som du skriver, ska väl ha en chans att få lära sig både att våga tala men också att våga vara tyst. ”Du försvinner inte om du är tyst en stund” som en konfalärare sa en gång. Och så tror jag det kan vara med de här allra bråkigaste eleverna. De stör för att få bekräftelsen och ibland är den bästa bekräftelsen just: ”Skärp dig nu och infoga dig i gänget” – både för tjejerna och killarna som stör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s