Brittiska lärare har hemliga adresser | www.skolvarlden.se

Brittiska lärare har hemliga adresser | www.skolvarlden.se.

Det här var intressant läsning. Brittiska lärare förväntas alltså inte ge ut sina privata telefonnummer till elever och föräldrar. Det hade jag i och för sig inte förväntat mig heller. Jag har aldrig hört talas om att det sker någon annanstans än i Sverige.

I och för sig finns det väl telefonkataloger och motsvarigheter till Eniro även i Storbritannien och har man inte ett jättevanligt namn kan man förmodligen hittas i alla fall om den som letar anstränger sig lite.

I Sverige har det ju länge varit mer eller mindre regel att man lämnar ut sitt hemtelefonnummer. Jag har under de nio år jag var lärare aldrig gjort det. Jag gick dessutom en kurs via Lärarnas riksförbund medan jag sökte jobb och fick lite praktiska tips både för hur man söker jobb som lärare och hur man bör bete sig när man fått ett. Kvinnan som ledde den kursen sa bland annat att vi absolut inte skulle lämna ut något telefonnummer. Jag har också sluppit bli hittad på eniro, även om en förälder en gång avslöjade att hon försökt. Jag hade på den tiden ett av Sveriges vanligaste efternamn, och hon påpekade att det var ju inte så lätt att hitta i telefonkatalogen. Nu hör det till saken att jag inte ens stod med där, hemtelefonnumret har alltid stått på min man, så man måste veta både vad han heter och var vi bor för att hitta rätt.

Det intressanta i den frågan var ju dock att hon faktiskt hade tänkt att ringa hem till mig, på kvällstid, på vad som var min fritid och störa mig i mitt privatliv. Det den här kursledaren sa var att folk ofta resonerar som så att ”Lärare jobbar ju faktiskt hemifrån”. Ja, det gör vi, men det är bara vi som vet exakt när. Man vill inte bli sittande i telefon med föräldrar som ringer på helger och lov eller väldigt sent på kvällen. Man vill faktiskt inte bli sittande i telefon med dem hemma alls. Jag har vid ett tillfälle bestämt med en förälder att ta ett samtal efter arbetstid. Då bestämde vi en tid, jag ringde upp henne, hemifrån. Men aldrig att jag hade gett henne mitt privata nummer.

Det man skulle vilja fråga dessa föräldrar är ju om de ringer hem till sin läkare eller till bilmekanikern eller någon annan yrkesperson vars tjänster man använder sig av. Förmodligen inte. Där har man en spärr, men inte när det gäller lärare. För de jobbar ju hemifrån. 

En vän till mig, som är från Österrike, blev jätteförvånad när hon hörde talas om hur det fungerar i Sverige. I Österrike har lärarna en telefon- och besökstid en gång i veckan, då kan man ringa komma dit och prata.  

Visst har lärarna sin så kallade förtroendetid, som på en heltid motsvarar tio timmar utöver den tid man ska vara på skolan. Men den tiden kan man förlägga var man vill. Kanske väljer man att sitta kvar på jobbet två timmar varje dag och rätta och planera, och då har man faktiskt rätt till privatliv när man är hemma.

Som jag ser det är detta en bidragande orsak till att lärarjobbet ser ut som det gör. Gränserna mellan arbete och fritid suddas ut lite för mycket och man sitter till slut och pratar hela kvällarna om man har oturen att få de där gränslösa föräldrarna som ska ringa om precis allt, på alla möjliga tider.

Vi har nog en del att lära av Storbritannien (och Österrike) där.

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt

LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden | Jenny Strömstedt.

Tack för att sådant här skrivs! Ja, för så här är det verkligen. Jag känner att stressklumpen i magen kommer tillbaka bara jag läser de här raderna. Det som vi sagt så många gånger i personalrummen på de skolor där jag jobbat.

Nu har det ju kommit ett förslag om att slopa IUP:er och elände i åtminstone år 6-9. Det var inte en dag för tidigt. Slopandet av IUP:n var ju något som lovades redan inför valet 2006 om jag inte är helt ute och cyklar.

Visst har arbetsbördan för lärarna ökat de senaste åren, det har jag ju varit med och upplevt den hårda vägen. De sista två åren hade jag i alla fall en rektor som åtminstone såg och förstod det. Tidigare hade jag erfarenhet av skolledare som bara suckade och hänvisade till ”politiker”. Det jag inte förstod var varför Sveriges samlade skolledare inte är bättre på att stå bakom sin personal och protestera. Varför acceptera att dessa politiker får göra så här med skolan och se till att mer och mer av lärarens tid går åt till sådant som inte har med undervisning att göra? Att det är viktigare att läraren står i ett orienteringsspår eller i en blöt längdhoppsgrop på idrottsdagarna istället för att rätta prov, eller rastvaktar, kollar så att eleverna inte begår det stora brottet att ha keps i matsalen, planerar temavecka om något obskyrt ämne, genomför densamma, sitter i evighetslånga samtal med föräldrar om sådant som är förälderns ansvar… och så vidare längre än ni orkar läsa.

När man sedan skrivit dessa omdömen och IUP:er får man sitta i nya evighetslånga samtal via mail eller telefon med föräldrar som inte förstått, eller som ifrågasätter vartenda kommatecken. Sedan ska man dessutom ta ansvar för allt de små änglarna hittar på på fritiden.

Och sedan kommer rubrik efter rubrik i tidningarna om att resultaten sjunker och att Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller kunskap. Ja, varför då, kan man ju undra?

Jag är oerhört glad att skoldebatten äntligen börjar omfatta även dessa frågor och inte bara lönen. Lönen är givetvis en viktig fråga, tro inget annat, men jag hade inte orkat jobba kvar på det sätt jag gjorde ens med 30 000 i månaden. Dygnet har nämligen inte fler timmar för det och ljudnivån i skolan är precis densamma, provrättning och lektionsplanering får inte mer utrymme mellan alla möten och rastvaktarpass bara för att min lön ökar. Tvärtom ökar prestationsångesten för att jag nu har så mycket pengar att jag inte får gnälla över att jag har mycket att göra…

(Sedan gör ju många det lite för lätt för sig genom att enbart skylla på nuvarande regering och skolministern i synnerhet. Det som många väldigt bekvämt glömmer, det är att denna förhatliga IUP infördes i januari 2006, när skolministern hette Ibrahim Baylan. Att den sedan inte försvann fort som attan när det blev en ny minister, det kan man självklart fråga sig, men det är tydligen lite för frestande att radera vissa bitar av historien när det passar.) 

Lärarnas arbetsbörda ökar mest

Lärarnas arbetsbörda ökar mest | Nyheter | Aftonbladet.

Förvånad? Inte jag i alla fall!

”Jag har lärt mig att hantera det och vågar strunta i vissa saker.” Så säger en lärare som citeras i artikeln ovan. Ja, så måste man göra för att överleva som lärare idag. Men ska det verkligen behöva gå så långt att man måste strunta i de arbetsuppgifter man är ålagd att utföra? 

Hur illa ställt är det?

Hur illa ställt är det med den svenska skolan?

Precis så här illa! Mer eller mindre i alla fall. Allt stämmer kanske inte in på alla skolor, men större delen av detta känner jag igen.

Mycket bra artikel

Tidningen Kulturen – nyhetstidning med kulturell prägel – Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?.

Ytterligare en sådan där bra och intressant artikel om problemen i skolan. Rätt lång, men mycket läsvärd!

Things Never To Say To A Teacher

Reblogged from Singing Pigs:

A short little piece inspired by the tenth student in fifteen minutes to inquire about a test.

1. Have you graded our tests yet?

No.  Contrary to popular belief, I am not a Scantron machine.  Good thing, too, because to my knowledge, Scantron machines cannot grade short answer or essay questions which make up the bulk of your test.  And while I do consider myself a reasonably intelligent human being I have not yet perfected my reading skills to complete ninety, four-page tests in one hour (which is exactly how long it has been since you walked out of my classroom) even if I weren’t teaching the rest of the day or preparing your classes for tomorrow. 

Läs mer… 511 fler ord

Jag bara kände att jag måste "reblogga" den här. Jag har nog tappat räkningen på alla gånger jag har sagt (eller velat säga) de här sakerna. Läs och begrunda!

Förvånad?

 

 

 

Någon som faktiskt är förvånad? Det är klart att det blir så. Det är redan så att många sätter för höga betyg för att man inte vill hamna i bråk med föräldrar, bli anmäld för kränkning eller för att det innebär så hysteriskt mycket pappersarbete att underkänna en elev. Så om min lön är beroende av vilka betyg jag sätter, tacka 17 för att man ”rundar av uppåt”!

Sedan får man också tänka på att i de skolor där eleverna generellt ligger lägre betygsmässigt har man ofta andra problem att tampas med, elever som av olika skäl inte klarar att nå målen lika lätt som på de skolor där lärarna får högre lön på grund av de höga betygen. Dessa lärare kämpar ofta i svår motvind och jobbar hårt för att eleverna ens ska bli godkända, medan man i andra skolor kanske inte ens behöver en hälften så hög insats för att eleverna ska få högsta betyg. Förtjänar inte dessa lärare ett erkännande för att deras elever alls får ett betyg?

Posted from WordPress for Android

Lärarlöner och arbetsmiljö

På tal om lärarlöner… « Madonnans.

Madonnan skriver om lärarlöner och säger kloka saker. Jag fyller på med en kommentar:

”Lönen är så klart viktigast, men något som också är viktigt är arbetsmiljön och arbetsbelastningen. Jag hade förmodligen kunnat stanna i yrket ett tag till, även med den lön jag hade, om jag hade haft en arbetsbelastning som inte fått mig att gråta av trötthet och stress flera gånger i veckan och ständig känna mig otillräcklig. Och därtill en sliten, skräpig och bullrig miljö… Jag tycker mig ha sett att flera som debatterar även börjar fokusera på den frågan, vilket känns sunt.”

Det här med arbetsmiljön skrev jag om redan 2010, som en kommentar till en debattartikel om lärares arbetstid. Som jag skriver ovan tycker jag faktiskt att det verkar som om fler och fler tar upp den frågan och det känns riktigt bra, för även om lönen är en stor och viktig fråga så tycker jag inte att allt fokus bör ligga där. Faktum är att jag hade varit minst lika stressad och trasig med 35.000 i månaden, om jag haft samma förutsättningar och samma arbetsmiljö. Kanske ännu mer stressad, eftersom jag känt att den höga lönen gjorde att jag hade större krav på mig att leva upp till den.

Om vi nu har ”Världens viktigaste yrke”, är det väl dags att vi faktiskt får ägna oss åt det? Jag säger fortfarande ”vi” även om jag anser mig ha slutat som lärare, förhoppningsvis för gott, om det fortsätter att se ut som det gör.

Förutom en bullrig, stökig och allmänt skadlig arbetsmiljö går alltför mycket av tiden åt till att sitta och tugga samma saker om och om igen, på möte efter långdraget möte. Jag vill få undervisa, jag vill få tid att planera min undervisning och ta hand om efterarbetet i form av rättning och uppföljning. Jag vill inte planera friluftsdagar, jag vill inte stå och frysa i spöregnet vid en lerig längdhoppsgrop eller på en orienteringsbana. Jag vill inte helt plötsligt bli tvingad att lämna min provrättning för att jag måste hoppa in och ta Lottas mattelektion kl. 13.15 för att hon är sjuk, eftersom man inte anser sig ha råd att ta in vikarie. Det är ju att säga att hennes lektioner är viktigare än mina.

Jag vill inte behöva sitta kvar i två timmar efter att min arbetsdag är slut, bara för att gå in och presentera mig på sexornas föräldramöte, när det bara handlar om att jag ska säga ”Hej, jag heter XX och är era barns fransklärare”, lite skillnad är det ju om jag förväntas hålla en lite längre presentation av mitt ämne eller om föräldrarna får chans att ställa frågor. Dessutom vore det något annat om jag sedan fick kompa denna förlorade tid. Sådant är inget annat än en lek med min tid.

När sedan arbetsmiljön under dagen är skrikig, bullrig, skränig och konfliktfylld och jag måste ägna tid åt att reda ut vem som snott Lisas iphone istället för att se till att klassen får en välplanerad lektion på eftermiddagen och får tillbaka proven de skrev i förra veckan, då undrar jag hur någon vettig människa ska kunna tro att man ska komma tillrätta med de ständigt sjunkande resultaten i skolan.

 

Vad är ett ord?

GLOBAL språkglädje: Det är inte jag som är galen.

Blogginlägget ovan handlar om att komma på att ord man fått för sig att man själv (eller någon annan) hittat på, och sedan kommer på att det faktiskt används av fler personer.

Så när blir ett ord ett ord? Kan man egentligen säga ”Det där ordet finns inte?” om sådana man hittat på alldeles själv? Om jag har gett det en betydelse och använder det, så är det väl ett ord? Eller krävs det att ett visst antal personer kommer överens om att det faktiskt är ett ord för att det ska ”räknas”? Är det inte ett ord förrän det kommer med i officiella ordlistor?

I senaste numret av Språktidningen fanns en insändare av en person som kommenterade något som skrivits i förra numret (som jag inte hittar just nu och därför inte kan citera), tydligen hade det handlat om vad man kallar tårvätskan som man gnuggar ur ögonen på morgonen. I den här insändarskribentens familj kallade man det tydligen för ”en sov”, eller ”en ögonsov”.

När personens lillebror gick i skolan hade hans lärare tydligen protesterat mot att ”sov” skulle vara ett substantiv, vilket det ju blir om man använder det enligt ovan. Läraren beskrivs därför i insändaren som ”trångsynt”.

Jag tror att alla familjer (eller kompisgäng, eller andra konstellationer av människor som lever tillsammans eller umgås väldigt tätt), skapar sig dessa ord och uttryck som bara förekommer bland just dessa personer, och som är helt självklara för dem, men inte alls blir begripliga för någon annan. Jag vet att vi hade ett antal hemma när jag växte upp. Man hittar på ord om man behöver ett ord för något, eller så börjar man helt enkelt kalla något för ett speciellt ord, även om det finns ett etablerat som fungerar lika bra. Det kan ha sitt ursprung i en felsägning eller något väldigt internt skämt. (Eftersom pappa läser det här kan jag ju påminna om ”bagarbagen”, till exempel Ingen annan kommer att fatta, det kan jag slå vad om.)

Men jag tycker nog att det är att gå lite långt att kalla läraren ”trångsynt” för att hon inte tyckte att ”sov” var ett substantiv. Det tycker nämligen inte jag heller att det är. Jag kan gå så långt som att säga att barnet (med familj) ifråga använde ordet som ett sådant, och att det då måste betraktas som ett substantiv, men att det inte var ett vedertaget ord och att han inte skulle räkna med att bli förstådd om han använde det utanför familjen. Så hade nog jag bemött det om det varit jag som var läraren. Därmed skulle vi också ha kunnat leda in diskussionen på vad som egentligen är ett ord och hur ett ord uppstår. Det brukar kunna bli ganska roligt, och eleverna brukar faktiskt tycka det också.

Låt lärarna ägna sig åt undervisning – Debatt – www.gp.se

Låt lärarna ägna sig åt undervisning – Debatt – www.gp.se.

Vanlig fråga till mig: ”Varför vill du inte vara lärare längre?”
Tror att jag nöjer mig med att citera detta från artikeln ovan: (fetstil av mig)

”En lärare idag är främst anställd för att bedriva undervisning, men deras berättelser om vardagen i skolan är ofta en annan. Deras tid för planering, genomförande och uppföljning av undervisningen utmanas av kraven att närvara vid lärarlagsmöten, utvecklingssamtal, föräldramöten, strategidiskussioner, marknadsföringsaktiviteter och annat som ligger inom ramen för skolans verksamhet. I klassrummet är det just disciplinfrågor som tar alltför mycket tid från den ordinarie undervisningen.”

”Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa.”