Elle s’appelait Sarah – Tatiana de Rosney
OBS! Viss spoilervarning!
Svensk titel: ”Sarahs nyckel” – Den här köpte jag för ett par veckor sedan och läste ut förvånansvärt snabbt. Jag tror att jag hört talas om filmen som är baserad på boken, omslaget, som kommer från filmen, kändes väldigt bekant.
” Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer i Vél d’Hiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.
Paris 2002. inför 60-årsdagen av Vél d’Hiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.
Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.” (adlibris)
Förutom att boken var intressant för att den handlar om en händelse under andra världskriget, som jag inte kände till alls, hade den också ett av mina favoritupplägg, nämligen två parallella berättelser som knyts ihop på slutet. Jag tycker alltid om att sitta och grubbla över på vilket sätt det hela ska kopplas ihop.
Tyvärr gillade jag inte riktigt att Julia är så rent ut sagt mesig när det gäller maken. Kanske är det lätt för mig att säga, men nog är det trist att hon först förlåter honom för att han haft ihop det med en annan kvinna och sedan inte bara drar när han inte vill att hon ska behålla barnet hon väntar.
En sak som fick mig att le lite grann är när Julias mans kollega envisas med att prata engelska med henne, trots att hon bott i Frankrike i 25 år och behärskar språket. Det där är något som jag upplevt alldeles för många gånger i Paris, jag talar franska, men folk svarar på engelska i alla fall. Kanske vill en del vara artiga mot den stackars utlänningen, andra vill säkert bara tala om för mig att de inte vill lyssna på min brytning genom att låta mig lyssna på deras istället. (Numera tittar jag bara på dem och väntar på att de ska gå över till franska.)
Sedan undrar jag hur det kommer sig att när jag läser en bok som är skriven på franska upplever jag ett betydligt större ”motstånd” än om jag läser en som är översatt till franska, vilket den här var. Eftersom jag ju översätter själv borde jag väl egentligen ha ett svar på denna fråga, men det har jag faktiskt inte. Det är inte första gången jag upplever det heller. De få gånger jag försökt läsa på tyska har jag haft mycket lättare att ta mig igenom en översättning.
