[BOK] The Exodus Quest

The Exodus Quest – Will Adams

On the trail of the lost Dead Sea Scrolls, archaeologist Daniel Knox stumbles upon a theft in progress at an ancient temple near Alexandria. Then a senior Egyptian archaeologist is violently killed, and the finger of suspicion points at Knox himself. To add to his mounting worries, his partner Gaille Bonnard is kidnapped while showing a television crew around the ruins of Amarna. She manages to smuggle out a message, pleading with Knox to rescue her, but he’s locked in a police cell on suspicion of murder hundreds of miles away. His only hope of clearing his name and saving Gaille is to crack one of the greatest unsolved mysteries of the ancient world…before it’s too late. (Adlibris)

Den här fick maken på Bookcrossingkonventet i Göteborg. En annan deltagare satte den i händerna på honom. Det var verkligen ett intressant sammanträffande med tanke på att just det här ämnet är något som sysselsatt honom i flera år. Jag fick boken efter honom och läste ut den för ett par dagar sedan.

Den påminde till viss del om Dan Browns böcker, men utan de invecklade ”pussel” dessa brukar innehålla. Som vanligt var jag trött vissa gånger under läsningen och missade förmodligen en och annan detalj, men jag tyckte att det var lite konstigt med avstånden mellan olika platser och hur lång tid det tog för personerna att färdas mellan dem.

Hur som helst var det spännande och väckte många tankar om hur vissa bibliska berättelser uppstått och vad som skulle ha kunnat ligga till grund för dem.

[BOK] Ghosts, Drugs & Rock n’Roll

Ghosts, Drugs & Rock n’Roll – Anna Gable

Den här boken är skriven av en vän till mig. Det är lite läskigt att läsa en bok när man känner författaren. Tänk om man inte gillar boken? Tänk om man inte klarar av att läsa den för att språket är dåligt eller något sådant?

Men det var inget jag behövde oroa mig för, det här gillade jag och språket är bra. Även om jag emellanåt blev lite irriterad på huvudpersonen Erik för att han inte kunde låta bli att knarka (även om det har en förklaring) tyckte jag att det var lätt att gilla personerna. Berättelsen är lång, över 600 sidor, men gick ändå ganska snabbt att läsa, även för mig, som läser sakta och ofta ganska okoncentrerat. Dessutom har jag alltid fler böcker på gång samtidigt.

När ungdomen är som mest frustrerad dyker Zorf upp och ger dem en röst. På kort tid blir han världens mest hyllade rocksångare. När boken tar sin början står han på toppen av sin karriär, fyller arenor världen över, tar emot platinaskivor och priser. Men bakom framgångssagan döljer sig en svår barndom.

När Zorf möter sin far igen börjar hans förflutna hinna ikapp honom. Det är dock inte bara det han varit med om i det här livet som återkommer. En mörk historia om ond bråd död från det förgångna rullas långsamt fram och Zorf får svårare och svårare att hålla ihop sin tillvaro samtidigt som han börjar förstå att det kanske inte bara är drogerna som spelar honom ett spratt. I så fall återstår frågan vem som är mördaren den här gången och om det går att hindra historien från att upprepa sig ännu en gång? Mer än ett liv står på spel. (Adlibris)

En intressant inblick i en värld jag inte vet så mycket om. Jag har ingen egen erfarenhet av det vilda rocklivet som de här musikerna lever, så jag kan inte avgöra om det är realistiskt, men jag utgår ifrån att det finns någon verklighet bakom det.

Jag gillade att spökerierna inte tog så enormt stor plats i början, utan att det fick växa fram. Det var även bra att förklaringar och svar på saker man undrat kom vartefter. Jag tycker om berättelser där flera trådar går parallellt för att sedan knytas ihop på slutet.

[BOK] How to fare well and stay fair

How to fare well and stay fair – Adnan Mahmutovic

Inside this book bursts a kaleidoscope of characters in historical settings from the Balkans to Scandinavia, which they seek to escape, fit in, or change. Following a few female leads after they leave war-torn Bosnia, this book compresses simmering emotions ranging from loss, fear, love, hate, revenge, displacement, regret, humor, and hope. Almasa, the main character in most stories, is feisty and funny, and she suffers no fools. She will go to any length to take charge of her broken life and avoid being labeled a victim. Fatima is like her subtler sister, but no less determined to turn the tables on her horrible fate. In between them are pieces of the author’s life, as fictionalized as the lives of the two women are real. Each story, although compact and unique on its own, is tied to all other stories, chronologically, emotionally, or thematically. (Adlibris)

Den här läste jag ut i april men jag har inte hunnit skriva om den förrän nu. Jag hade nöjet att träffa författaren (och även köpa boken av honom) på Bookcrossing-konventet i Göteborg, där han berättade om boken och även läste ett par stycken ur den.

Precis som det står i beskrivningen ovan är det alltså en samling noveller, som hänger ihop. De fungerar även på egen hand, men jag tror att man skulle förlora en del om man inte läste hela boken eftersom de som sagt hänger ihop och huvudpersonerna kommer tillbaka.

Jag tyckte mycket som språket och ”stämningen” i berättelserna, men ibland rörde jag ihop personerna. Förmodligen har det mer med mig själv att göra, jag är inte alltid så koncentrerad som jag borde vara när jag läser.

[BOK] Han tänkte på dem som färger

Han tänkte på dem som färger – Johanna Thydell

Jag är lite kluven till den här typen av små noveller, som ska berätta så mycket på så få sidor. Det blir väldigt mycket ”mellan raderna” och ofta får jag bläddra tillbaka för att det känns som om jag missat något.

Den här berättelsen har en fin och vemodig stämning, man blir nästan lite tårögd på ett par ställen, men det känns ändå, när jag är klar, som om jag borde ha sett något jag inte såg. Borde jag tycka att huvudpersonen beter sig sluskigt mot alla tjejer han träffar, eller beror beteendet på något annat, som är just ”mellan raderna”?

Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits. (Adlibris)

[BOK] Elle s’appelait Sarah

Elle s’appelait Sarah – Tatiana de Rosney
OBS! Viss spoilervarning!

Svensk titel: ”Sarahs nyckel” – Den här köpte jag för ett par veckor sedan och läste ut förvånansvärt snabbt. Jag tror att jag hört talas om filmen som är baserad på boken, omslaget, som kommer från filmen, kändes väldigt bekant.

” Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer i Vél d’Hiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer. 

Paris 2002. inför 60-årsdagen av Vél d’Hiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.” (adlibris)

Förutom att boken var intressant för att den handlar om en händelse under andra världskriget, som jag inte kände till alls, hade den också ett av mina favoritupplägg, nämligen två parallella berättelser som knyts ihop på slutet. Jag tycker alltid om att sitta och grubbla över på vilket sätt det hela ska kopplas ihop.

Tyvärr gillade jag inte riktigt att Julia är så rent ut sagt mesig när det gäller maken. Kanske är det lätt för mig att säga, men nog är det trist att hon först förlåter honom för att han haft ihop det med en annan kvinna och sedan inte bara drar när han inte vill att hon ska behålla barnet hon väntar.

En sak som fick mig att le lite grann är när Julias mans kollega envisas med att prata engelska med henne, trots att hon bott i Frankrike i 25 år och behärskar språket. Det där är något som jag upplevt alldeles för många gånger i Paris, jag talar franska, men folk svarar på engelska i alla fall. Kanske vill en del vara artiga mot den stackars utlänningen, andra vill säkert bara tala om för mig att de inte vill lyssna på min brytning genom att låta mig lyssna på deras istället. (Numera tittar jag bara på dem och väntar på att de ska gå över till franska.)

Sedan undrar jag hur det kommer sig att när jag läser en bok som är skriven på franska upplever jag ett betydligt större ”motstånd” än om jag läser en som är översatt till franska, vilket den här var. Eftersom jag ju översätter själv borde jag väl egentligen ha ett svar på denna fråga, men det har jag faktiskt inte. Det är inte första gången jag upplever det heller. De få gånger jag försökt läsa på tyska har jag haft mycket lättare att ta mig igenom en översättning.

[BOK] The Night Circus

The Night Circus – Erin Morgenstern

Den här boken hittade jag på Pocket Shop på centralstationen i Helsingfors i vintras, den såg ut som en typisk sådan bok som jag brukar uppskatta.

Även om ett av citaten på baksidan kom från författaren till Tidsresenärens hustru, som jag inte klarade av att läsa på grund av alla hopp framåt och bakåt i tiden, bestämde jag mig för att inte bli avskräckt utan köpte den ändå.

Och visst är det en del hoppande mellan olika år, men inte så farligt att det blir svårt att hålla ihop. Visst får man bläddra lite då och då, men det gick rätt lätt att hålla ordning på personer och händelser.

The circus arrives without warning. No announcements precede it. 

It is simply there, when yesterday it was not. The black sign, painted in white letters that hangs upon the gates, reads: Opens at Nightfall Closes at Dawn. As the sun disappears beyond the horizon, all over the tents small lights begin to flicker, as though the entirety of the circus is covered in particularly bright fireflies. 

When the tents are all aglow, sparkling against the night sky, the sign appears. 

Le Cirque des Reves – The Circus of Dreams. 

Now the circus is open. (adlibris)

Den här cirkusen känns på något sätt mer som ett nöjesfält än en cirkus, som man tänker sig att en sådan ska vara. Det känns definitivt som ett ställe man skulle bli lockad att besöka. Det roliga är också att det är riktig magi som ligger bakom, men att besökarna inte inser detta.

Språket är väldigt vackert och poetiskt, jag tycker om det även om berättelsen är skriven i presens, det brukar vara lite svårt att vänja sig vid. Samtidigt ger det en närhet som en text skriven i dåtid inte klarar av att ge på samma sätt.

Även om det kanske var lite rörigt ibland och mycket som var underförstått och hoppades över tyckte jag om den.

[BOK] The Magyar Venus

The Magyar Venus – Lyn Hamilton

Nu var det ett tag sedan jag läste någon av böckerna i den här serien.

”After the unveiling of the Magyar Venus—a head and torso of a woman carved from ammoth ivory during the Upper Paleolithic period—one of Lara’s friends commits suicide. Determinedly tracing the Venus’s provenance to Budapest, Lara discovers a truth that arises from the secrets of the past.” (text lånad härifrån)

Den här var lika bra som de tidigare, jag gillar verkligen den här kombinationen av historia, arkeologi och deckare. Dessutom utspelar de sig på nya, spännande platser varje gång.

Övriga delar jag bloggat om:
The Maltese Goddess
The Moche Warrior
The African Quest
The Etruscan Chimera
The Thai Amulet

[BOK] Ship of Destiny

Ship of Destiny – Robin Hobb

Ibland tar det längre tid än vad som är rimligt att läsa ut en bok. Det här är tredje delen i en serie som jag läste för några år sedan och sedan bestämde mig för att läsa om 2011. Del två blev jag klar med i september samma år, började på del tre strax därefter och blev klar – igår.

Nu vet ju ni som följer bloggen att jag läst en himla massa annat under den tiden, så det är inte så att det tagit mig att nästan ett och ett halvt år att läsa den här. Den har legat på nattduksbordet hela tiden medan jag läst annat. Det här är en ovana som jag försökt bli av med i åratal, men det går inte alltid så bra.

I alla fall, den här serien är faktiskt riktigt bra, trots att jag inte lyckades bli klar med sista delen i rimlig tid. De här böckerna hänger ihop med Farseer-serien av samma författare, men den enda kopplingen är att en person som är med i den serien återkommer här, men i en annan skepnad. Sedan har någon eller några haft vänligheten att lägga upp en wiki där man kan kolla upp personerna. Det var ju extra nödvändigt för mig här, eftersom jag hunnit glömma bort en del mellan varven. Där fick jag i alla fall lite fördjupat information om kopplingen mellan serierna och när jag om ett tag kommer att börja med ”The Tawny Man”-serien, som är en fortsättning på ”Farseer”, kommer det kanske att bli ännu tydligare. Men det blir några andra böcker emellan, tror jag.

Något som slog mig redan när jag läste denna serie första gången var att jag får känslan av att den utspelar sig i någon sorts 1700- eller 1800-tal jämfört med Farseer-serien, som känns mer som den ”fantasymedeltid” man är van vid. Beskrivningar av både hem, kläder och annat ger känslan av en lite modernare tid. Men det är bara kul att få lite omväxling, tycker jag.

Jag har dock lite problem med hur Hobb namnger sina karaktärer. Det skriver jag lite mer utförligt om i inlägget om den första delen.

Men jag tycker om den här världen och de flesta av personerna. Idén med de ”levande” skeppen är också kul. Och så är det drakar med! Det är drakar i rätt mycket av det jag läser, har jag insett.

Del 1: Ship of Magic
Del 2: Mad Ship

[BOK] Pars vite et reviens tard

Pars vite et reviens tard – Fred Vargas

Den här boken hittade jag via förlaget som gett ut den svenska översättningen, men jag ville hellre läsa den i original. Språket är inte helt lätt alla gånger, men boken är roligt skriven och jag satt och roade mig med att fundera över hur jag skulle ha översatt vissa saker.

Någon hotar Paris med en ny pestepidemi, någon
som märker dörrar med medeltida symboler och som inte verkar sky några medel. Stadens befolkning är skräckslagen och snart hittas det första offret … (Adlibris)

Det fanns en hel del intressanta karaktärer här. Nyhetsutroparen Joss med sitt minst sagt udda jobb, han inspireras av sin gammelfarfar, som åkte runt mellan fiskebyarna i Bretagne och ropade ut nyheter. Joss tillverkar en sorts urna där folk lägger lappar som han sedan läser upp på ett torg i Paris. Poliskommissarie Adamsberg är rätt rolig, han med, med sina små minnesanteckningar för att komma ihåg vem som är vem av alla poliser på stationen.

Som vanligt när jag läser deckare vill jag kunna känna att jag, när jag läst färdigt, skulle ha kunnat lista ut vem mördaren var, även om jag inte lyckats. Jag vill kunna säga ”Just det, så klart!”, kan jag inte göra det blir jag besviken.

I det här fallet snuddade jag väl lite grann vid det, ett tag, även om jag tyckte att det kanske kändes lite väl uppenbart. Helt rätt hade jag inte, och fullt så uppenbart var det inte. Dessutom gjorde jag det misstag jag ofta gör, nämligen att läsa när jag är stressad, trött, distraherad eller något annat, så att jag insåg att jag missat en viktig detalj som nämnts i början. Jag upptäckte detta när jag bläddrade tillbaka lite.

Jag kan väl säga att jag tycker att avslöjandet kom lite plötsligt och det var inte så mycket ”pussel” för att komma fram till det, jag vill helst ha lite fler gömda ledtrådar så att jag kan känna att jag hade en chans. Men kul uttänkt var det i alla fall.

Det finns fler böcker av samma författare, där samma poliser är med. Skulle vara kul att läsa dem också, men jag väntar ett tag, det finns annat som drar i min uppmärksamhet just nu.

(Den svenska översättningen heter ”Budbäraren”)

[BOK] Sagan om Isfolket

Sagan om Isfolket – Margit Sandemo

OK, det borde väl stå [BÖCKER] och inte [BOK] i rubriken, serien har ju faktiskt 47 delar. Men jag vill vara konsekvent, så det får vara.

Det här var nog femte genomläsningen av den här serien, som ”alla” verkar ha börjat läsa när de var i tonåren. Jag tror att jag började när jag var 25, efter att en massa vänner tjatat på mig att jag borde läsa dem.

Den här serien har fått väldigt mycket dålig kritik på grund av… ja, på grund av allt egentligen. Dåligt språk, logiska luckor, Harlequinnivå på berättelsen, ”tantsnusk”, etc… Och ni vet ju hur jag är när det gäller dåligt språk, jag läser inte ut boken om det inte finns något annat som får mig att vilja veta hur den slutar.  Mitt senaste försök att läsa en Harlequinbok slutade med att jag bokstavligen slängde boken i väggen efter tio sidor. Tantsnusk brukar jag inte heller ha så mycket tålamod med.

Ändå har jag läst hela serien fem gånger, plus att jag tagit mig igenom en hel del av Sandemos övriga produktion, vilket ju är en hel del. (Jag funderar nu på att fortsätta med ”Häxmästaren” och ”Ljusets rike” bara för att ta mig igenom alla tre, de hänger ju på sätt och vis ihop.)

Så vad är det då som gör att jag inte kan släppa böckerna när jag väl sätter igång, trots allt det här som jag nämnt ovan?

Tja, det är en massa övernaturligt i den, sådant är alltid kul om man gillar fantasy, vilket jag ju gör. Även om språket faktiskt bitvis är riktigt kasst, är det något med berättelsen som liksom ”kryper under skinnet” och biter sig fast. Många av de situationer som uppstår kan man känna igen sig i och någon sa en gång till mig att i princip alla hittar en karaktär de kan identifiera sig med. Det tog ett tag innan jag hittade min, Tova kommer inte in förrän i de senare delarna.

Sedan är det kul att kunna följa med en släkt från 1500-talet fram till 1900-talet. Det dyker också upp flera verkliga, historiska platser och personer som vävs in i berättelsen på ett kreativt sätt.

”Tantsnusket” är faktiskt rätt oskyldigt. Jag har läst betydligt värre sådant i böcker som klassats som ”fin” litteratur. Det här är ingenting i jämförelse.

Jag brukar normalt ta mig igenom serien på ett par månader, men under hösten har jag haft så galet mycket annat att göra med jobb och studier att det tagit mig lite längre tid. Jag började i juli och blev klar igår. Nu dröjer det nog ett tag innan jag tar den en gång till.

Så visst, jag kan förstå att många sågar böckerna och jag förstår varför, men jag tycker att de har något speciellt som sitter kvar och inte riktigt vill släppa taget.

Jag tror att det som gör att jag kan acceptera alla brister är att Sandemo aldrig utgett sig för att vara någon superförfattare. Hon vill berätta historier, helt enkelt, och det är det hon gör. Då blir förväntningarna därefter och åtminstone jag blir nöjd och glad.

(Som en följd av att jag började läsa böckerna hamnade jag på det här forumet, som gett mig en drös nya, trevliga bekanta.)