Vilken religion passar dig bäst?

Det är enkelt att ta reda på, titta bara här! Personligen är jag buddhist, eftersom jag saknar katt. Om jag däremot låtsas att marsvinet Cassandra är en katt funkar det. Det är väl faktiskt upp till mig att definiera vad mina djur är?

Den ordlösa generationen

Den ordlösa generationen « Lundagård.

Mycket intressant och viktigt och stämmer dessutom väl överens med det jag skrivit om flera gånger tidigare.

Kanske kommer jag att skriva en längre kommentar till detta, men samtidigt känns det som om jag sagt det hundra gånger redan. Kika under kategorin ”Skola” så får ni se.

Rörig dröm

Inatt skulle jag flytta ut ur mitt studentrum i Flogsta (som jag flyttade ut ifrån 2002, för övrigt). Det här utspelade sig dock i nutid och rummet var mycket större och hade bland annat ett stort matbord och en massa skrymslen och vrår som jag inte sett förut.

Jag packade som en lite tok i hur många väskor och lådor som helst, men det blev bara fler och fler saker hela tiden. Dels låg de plötsligt bara framför mig, dels hittade jag dem i skåp och lådor som bara fanns där utan förvarning. Det var allt från kläder till en massa gamla nostalgisaker från när jag var liten. Mitt bland alla saker låg Olles svarta ylletröja också, fast han själv var inte med någonstans. Det enda som var hans var den här tröjan.

Jag jobbade dessutom under en vansinnig tidspress. Killen som skulle flytta in i rummet dök och stressade mig. Han var riktigt skum och hade med sig sina föräldrar som var om möjligt ännu skummare. Han tyckte att jag inte behövde ha så bråttom, utan jag kunde lämna kvar ett par lådor till dagen därpå om det skulle behövas. Jag tackade ja till detta och bad att få hans telefonnummer så att jag lättare skulle kunna bestämma tid för att hämta sakerna. Det var bara det att jag inte lyckades skriva in numret i min telefon. För varje försök blev det fler och fler siffror.

Mitt i alltihop ringde Nennen och jag, som inte pratat med henne på hur länge som helst, kände mig jätteoartig som var tvungen att säga att jag absolut inte hade tid att prata. Vi lade på och jag fortsatte packa.

Maria dök upp och sa att hon kunde hjälpa mig att köra några av lådorna. Hon sa att hon kunde lämna dem åt mig i Hagaparken. Det var ju lite märkligt, med tanke på att vi båda bor på andra sidan stan, men i alla fall… Det hade ju hjälpt mig en bit på vägen.

Sedan fortsatte jag att packa denna enorma flod av saker som bara fortsatte att dyka upp från ingenstans och till sist vaknade jag och kände att det här nog var ett uttryck för att jag har lite för mycket att göra på en gång…

(Egentligen har jag inte så vansinnigt mycket som jag haft tidigare, men jag tror att jag upplever det som lite körigt…)

”Hata” har fått en ny definition

För några timmar sedan skrev jag följande på Twitter:

”Intressant att ordet ”hata” har fått en så vid definition. Nu räcker det tydligen att inte hålla med för att det ska vara ”hat”.”

Det här har jag gått och funderat över länge, så det kommer sig inte bara av just det fall jag tar upp nedan.

Södra latin ska införa ett könsneutralt omklädningsrum för alla som inte identifierar sig enligt ”traditionella” könsroller. Bloggaren Blondinbella tycker inte att det är speciellt viktigt. Se detta inlägg.

En av de personer som kommenterat hennes inlägg säger följande: (fetstil av mig)

”Alltså, jag förstår det inte riktigt och har inget behov för det där omklädningsrummet. Men det behöver väl inte STÖRA mig för det?! De vanliga omklädningsrummen finns ju kvar där jag kan gå, och du Bella om du vill, så varför bry sig på att hata!”*

Personen får omedelbart detta svar från en annan läsare:

”Var någonstans i texten läste du ordet ”hata”? Skulle vara intressant…jag kunde inte se det.”

Jag tänker inte låta detta inlägg handla om vad jag tycker i frågan om omklädningsrummet, jag har inte för avsikt att diskutera huruvida ett sådant behövs eller inte, utan jag tänkte ägna detta inlägg åt några små funderingar kring ordet ”hat”. Blondinbella tycker uppenbarligen inte att detta med könsneutrala omklädningsrum är nödvändigt. Det får hon tycka. Precis som de som har jobbat för att det ska införas ett sådant får tycka att det är viktigt.

”Hat” är för mig ett starkt ord förknippat med en mycket stark känsla. Jag kan ärligt talat inte påminna mig om att jag någonsin hatat någon eller något. Jag vet att man kan säga att man ”hatar” blodpudding, men är det verkligen det man gör? Jag får kväljningar när jag går in i matbutiken och ser blodpuddingen ligga där och jag vill absolut inte bli serverad något så vedervärdigt, men jag kan inte påstå att jag ”hatar” den för det. Visst har jag varit galet arg på både personer och företeelser i min omgivning, men ”hatat” kan jag inte minnas att jag gjort.

Precis som ”kränkt” har ”hata” fått en vidgad betydelse under senare år. Får man mothugg är man ”kränkt” och den som uttrycker en avvikande åsikt ”hatar”. Istället för att bemöta den åsikt man inte håller med om på ett sakligt och vettigt sätt börjar man hojta om ”hat” och ”kränkt”. Numera har jag svårt att ta folk på allvar när de hävdar att de är ”kränkta” och jag ser allt oftare hur ordet används för att skämta om vardagliga företeelser man inte gillar. Jan Berglin lät för ett tag sedan någon av sina figurer känna sig kränkt över det dåliga vädret.

På samma sätt känner jag när det gäller ordet ”hat”. Visst, det är inte OK att utsätta folk för rena dödshot på grund av att man uttrycker en åsikt offentligt. Det kan aldrig accepteras. Men när man börjar tjoa om ”hat” så fort man läser något man inte håller med om, eller om man känner sig ”kränkt” så fort man inte får som man vill, då urvattnar man uttryck som är väldigt starka, vilket också gör att folk som utsätts för verkligt hat och verkliga kränkningar måste leta efter andra definitioner för att tas på allvar.

*Kommentaren är korrekt citerad, det är alltså kommentarslämnaren som tycker att det heter ”bry sig på”.

Hjälp mig att slå rekord!

Idag fyller jag år och önskar mig en present av alla er kära bloggläsare. Förra året slog jag besöksrekord på bloggen på min födelsedag och skulle vilja göra det igen. I år behöver jag komma upp i över 735 besökare under detta dygn. Därför skulle jag vilja ha er hjälp med att dela bloggen på Facebook, Twitter och allt vad ni har.

Detta är alltså bara en kul grej, jag får inte betalt för att blogga så det är inte så att ni bidrar till att ge mig pengar eller något sådant.

Ingen behöver heller läsa något i detalj eller känna sig tvungen att kommentera. Vill man göra det är det så klart kul, men jag vill alltså bara slå mitt tidigare födelsedagsrekord.

Hoppas att ni vill hjälpa till! Resultatet presenteras här på bloggen imorgon, 25 april!

[BOK] Han tänkte på dem som färger

Han tänkte på dem som färger – Johanna Thydell

Jag är lite kluven till den här typen av små noveller, som ska berätta så mycket på så få sidor. Det blir väldigt mycket ”mellan raderna” och ofta får jag bläddra tillbaka för att det känns som om jag missat något.

Den här berättelsen har en fin och vemodig stämning, man blir nästan lite tårögd på ett par ställen, men det känns ändå, när jag är klar, som om jag borde ha sett något jag inte såg. Borde jag tycka att huvudpersonen beter sig sluskigt mot alla tjejer han träffar, eller beror beteendet på något annat, som är just ”mellan raderna”?

Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits. (Adlibris)

[BOK] Elle s’appelait Sarah

Elle s’appelait Sarah – Tatiana de Rosney
OBS! Viss spoilervarning!

Svensk titel: ”Sarahs nyckel” – Den här köpte jag för ett par veckor sedan och läste ut förvånansvärt snabbt. Jag tror att jag hört talas om filmen som är baserad på boken, omslaget, som kommer från filmen, kändes väldigt bekant.

” Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer i Vél d’Hiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer. 

Paris 2002. inför 60-årsdagen av Vél d’Hiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.” (adlibris)

Förutom att boken var intressant för att den handlar om en händelse under andra världskriget, som jag inte kände till alls, hade den också ett av mina favoritupplägg, nämligen två parallella berättelser som knyts ihop på slutet. Jag tycker alltid om att sitta och grubbla över på vilket sätt det hela ska kopplas ihop.

Tyvärr gillade jag inte riktigt att Julia är så rent ut sagt mesig när det gäller maken. Kanske är det lätt för mig att säga, men nog är det trist att hon först förlåter honom för att han haft ihop det med en annan kvinna och sedan inte bara drar när han inte vill att hon ska behålla barnet hon väntar.

En sak som fick mig att le lite grann är när Julias mans kollega envisas med att prata engelska med henne, trots att hon bott i Frankrike i 25 år och behärskar språket. Det där är något som jag upplevt alldeles för många gånger i Paris, jag talar franska, men folk svarar på engelska i alla fall. Kanske vill en del vara artiga mot den stackars utlänningen, andra vill säkert bara tala om för mig att de inte vill lyssna på min brytning genom att låta mig lyssna på deras istället. (Numera tittar jag bara på dem och väntar på att de ska gå över till franska.)

Sedan undrar jag hur det kommer sig att när jag läser en bok som är skriven på franska upplever jag ett betydligt större ”motstånd” än om jag läser en som är översatt till franska, vilket den här var. Eftersom jag ju översätter själv borde jag väl egentligen ha ett svar på denna fråga, men det har jag faktiskt inte. Det är inte första gången jag upplever det heller. De få gånger jag försökt läsa på tyska har jag haft mycket lättare att ta mig igenom en översättning.