Kategoriarkiv: Språk

”Hata” har fått en ny definition


För några timmar sedan skrev jag följande på Twitter:

”Intressant att ordet ”hata” har fått en så vid definition. Nu räcker det tydligen att inte hålla med för att det ska vara ”hat”.”

Det här har jag gått och funderat över länge, så det kommer sig inte bara av just det fall jag tar upp nedan.

Södra latin ska införa ett könsneutralt omklädningsrum för alla som inte identifierar sig enligt ”traditionella” könsroller. Bloggaren Blondinbella tycker inte att det är speciellt viktigt. Se detta inlägg.

En av de personer som kommenterat hennes inlägg säger följande: (fetstil av mig)

”Alltså, jag förstår det inte riktigt och har inget behov för det där omklädningsrummet. Men det behöver väl inte STÖRA mig för det?! De vanliga omklädningsrummen finns ju kvar där jag kan gå, och du Bella om du vill, så varför bry sig på att hata!”*

Personen får omedelbart detta svar från en annan läsare:

”Var någonstans i texten läste du ordet ”hata”? Skulle vara intressant…jag kunde inte se det.”

Jag tänker inte låta detta inlägg handla om vad jag tycker i frågan om omklädningsrummet, jag har inte för avsikt att diskutera huruvida ett sådant behövs eller inte, utan jag tänkte ägna detta inlägg åt några små funderingar kring ordet ”hat”. Blondinbella tycker uppenbarligen inte att detta med könsneutrala omklädningsrum är nödvändigt. Det får hon tycka. Precis som de som har jobbat för att det ska införas ett sådant får tycka att det är viktigt.

Hat” är för mig ett starkt ord förknippat med en mycket stark känsla. Jag kan ärligt talat inte påminna mig om att jag någonsin hatat någon eller något. Jag vet att man kan säga att man ”hatar” blodpudding, men är det verkligen det man gör? Jag får kväljningar när jag går in i matbutiken och ser blodpuddingen ligga där och jag vill absolut inte bli serverad något så vedervärdigt, men jag kan inte påstå att jag ”hatar” den för det. Visst har jag varit galet arg på både personer och företeelser i min omgivning, men ”hatat” kan jag inte minnas att jag gjort.

Precis som ”kränkt” har ”hata” fått en vidgad betydelse under senare år. Får man mothugg är man ”kränkt” och den som uttrycker en avvikande åsikt ”hatar”. Istället för att bemöta den åsikt man inte håller med om på ett sakligt och vettigt sätt börjar man hojta om ”hat” och ”kränkt”. Numera har jag svårt att ta folk på allvar när de hävdar att de är ”kränkta” och jag ser allt oftare hur ordet används för att skämta om vardagliga företeelser man inte gillar. Jan Berglin lät för ett tag sedan någon av sina figurer känna sig kränkt över det dåliga vädret.

På samma sätt känner jag när det gäller ordet ”hat”. Visst, det är inte OK att utsätta folk för rena dödshot på grund av att man uttrycker en åsikt offentligt. Det kan aldrig accepteras. Men när man börjar tjoa om ”hat” så fort man läser något man inte håller med om, eller om man känner sig ”kränkt” så fort man inte får som man vill, då urvattnar man uttryck som är väldigt starka, vilket också gör att folk som utsätts för verkligt hat och verkliga kränkningar måste leta efter andra definitioner för att tas på allvar.

*Kommentaren är korrekt citerad, det är alltså kommentarslämnaren som tycker att det heter ”bry sig på”.

Liten språklektion – de eller dem?


Igår hittade jag följande på Facebook, ett av alla dessa skämt om hästkött:

de_dem

 

Jag tänker inte diskutera skämtet i sig, däremot det som de flesta som kommenterat bilden tog upp. Det ska ju så klart inte stå ”dem” här, utan ”de”. (Personligen hade jag föredragit ”man”, men nu står det inte så, så vi går vidare.)

Tydligen får fler och fler allt svårare att skilja på dessa två små ord. Faktum är att jag ibland tvekar själv, trots att jag kan regeln och tycker att jag har en rätt hyfsad språkkänsla. När jag ser dessa ord felaktigt använda så ofta som jag gör, blir jag till sist snurrig och börjar undra om det är jag själv som har fel.

Ett vanligt missförstånd verkar vara att ”dem” är ett finare sätt att skriva ”dom”, för antagligen har man lärt sig i skolan att man inte får skriva ”dom” (det är numera hyfsat vedertaget och anses OK att använda, även om jag personligen tycker att det sänker stilnivån och ger en ”talspråkligare” text).  Tydligen verkar också många välja ”dem” när de är osäkra eftersom det ju ser ut att vara det ”finare” valet. Personligen läser jag hellre en text där man konsekvent använder sig av ”dom” än en med felaktigt använda ”de” och ”dem”. Det är ju också så att eftersom vi aldrig säger ”de” och ”dem” gör att det kan bli knepigt att välja när man sätter sig ner för att skriva.

Så vad är skillnaden då? Hur ska man veta vilket av orden som ska användas?

Tja, den snabba förklaringen är att ”de” är subjekt och ”dem” är objekt.
De är trevliga” – ”Vi gillar dem”.

Sedan kan man ju genast komma med motargumentet att det ju heter ”Vi gillar de här skorna” och då blir det ju trassligt igen,  och det finns också fall där man skulle kunna argumentera för att både ”de” och ”dem” är OK att använda. Men nu ska vi inte krångla till det för mycket.

De flesta av oss har en inbyggd språkkänsla som gör att vi instinktivt märker när det blir fel. Vi vet att det heter ”åt” och inte ”ätade”, vi tycker att det låter konstigt om någon säger ”min hus” eller ”mitt bil”. Om någon berättar att han åt ”en grön äpple” till mellanmål reagerar vi också. Förmodligen hade även personen som satte ihop det lilla skämtet ovan reagerat på dessa fel.

Problemet tror jag som sagt ligger i att vi säger ”dom” och att de andra två orden bara används i skrift.

Det finns ett litet knep som jag brukar tipsa om och som bygger på att vi alla har den språkkänsla jag nämnde nyss. Det är möjligt att du har svårt att skilja på ”de/dem”, men du har knappast svårt att skilja på ”du/dig”, eller hur? Om du då tänker att ”de” och ”du” fyller samma funktion i meningen och att ”dem” och ”dig” också gör det, blir det inte lite lättare då? Titta här:

- ”Du är trevlig” (inte ”Dig är trevlig”)
- ”Jag gillar dig” (inte ”Jag gillar du”)

Samma sak fungerar om man använder ”jag/mig”, ”vi/oss”, ”ni/er”.

 

Stress eller jäkt?


Imorse hittade jag ett inlägg på Twitter från Språkrådet, som jag gav en kommentar till, utan att vara speciellt utförlig. Sedan hade en annan person ställt en följdfråga till (bland annat) mig. Jag kände att jag ville reda ut vad jag menar, men tyckte inte att jag orkade försöka klämma in ett svar på de få tecken jag har på mig på Twitter, så jag tar det här istället.

twitter

 

Så, vad tycker jag då?

Utan att ha något som helst vetenskapligt belägg för mitt påstående, tänker jag så här:

Om jag behöver springa för att bussen går om två minuter, eller om jag vaknat lite för sent och har lite mer bråttom än vanligt, då är jag ”jäktad”. Jag har alltså lite ont om tid och behöver skynda mig.

Jag kan i och för sig lika gärna använda ”stressad” som synonym här. ”Jag är lite stressad, för bussen går snart”. Det funkar. Men i ”stress” lägger jag in mer av en känsla, en psykisk press. Jag blir inte utbränd av att vara jäktad, men jag kan bli det av att vara stressad. ”Jäkt” är vad som uppstår när jag behöver springa till tåget på morgonen, ”stress” var reaktionen på mitt jobb som lärare. Att springa till tåget var inte psykiskt pressande, utan bara tidspress. Lärarjobbet innebar tidspress, men dessutom psykisk press och stress av att ha för mycket att göra samtidigt under samma begränsade tid.

(Nu gällde ju visserligen ursprungsfrågan något annat, att vi övergivit ”jäkt” för ”stress” och jag kan nog hålla med om att man inte hör ”jäkt” speciellt ofta längre. Men en viss betydelseskillnad vill nog i alla fall jag lägga in.)

Inte lätt alla gånger…


Häromdagen kom jag att tänka på några situationer från när jag var liten, om hur svårt jag ibland hade att förstå att vissa ord kunde betyda flera olika saker eller att samma sak kan kallas för olika saker. Jag har en känsla av att det är ett ganska viktigt steg i språkutvecklingen att bli medveten om de sakerna.

Till exempel minns jag att jag inte förstod vad det var för ”paket” mormor pratade om när vi var i affären. Paket fick man på julafton och till födelsedagen, fint inslagna med krulliga snören. Ändå var det ett himla prat om paket varje gång vi var på ICA. Inte såg jag några paket. Det handlade alltså om paket som i ”ett paket flingor”, eller ”ett paket russin”, eller något sådant. Men jag fick det bara inte att gå ihop.

Sedan kom vi till kassan och lade upp all mjölk, frukt och annat vi hade plockat ihop i korgen. Mormor förklarade att damen i kassan skulle ”slå in” sakerna. Men inte gjorde hon det! Hon blippade bara lite på sin kassaapparat och skickade iväg varorna på bandet så att vi kunde packa ihop dem. Jag väntade alltid på att hon skulle slå in dem och göra fina paket av dem. Kanske det kunde vara svaret på gåtan med alla paket som vi skulle kunna hitta i affären…

Samtidigt kan det också bli jobbigt när man som liten har förstått det här med dubbelbetydelser, men de vuxna inte har förstått att man förstått, utan tolkar en bokstavligt. Lite knepigt att förklara hur jag menar, men jag ska försöka. Ibland använder man ju ordet ”springa” i betydelsen ”fara runt, stressa omkring”. Säger man ”Han sprang och letade efter boken”, menar man ju inte att han sprang, rent bokstavligt, utan att han gick runt och letade, förmodligen lite snabbare än om han hade varit ute och promenerat. Jag hörde ibland vuxna säga att folk ”springer och ringer på dörrar”, kanske handlade det om Jehovas Vittnen eller försäljare eller något. Inte heller de ”sprang” ju bokstavligen, vilket jag förstod.

Jag fattade rätt snabbt att det där ”springa” kunde betyda att man for runt och letade eller hade bråttom eller bara gick runt och ringde på dörrar eller så. Det var inte alltid ”springa” betydde ”springa” så som man gör om man har riktigt bråttom till bussen eller deltar i ett OS-lopp.

Ett par gånger minns jag att jag försökte använda ”springa” i den betydelsen. (Och ja, det är alltså något jag verkligen minns, även om jag inte minns exakt var vi var eller vad vi skulle göra). ”Jag orkar inte springa runt [och göra vad det nu var]”, sa jag. ”Men vi kan gå”, blev svaret glatt. Jag försökte med mitt begränsade barnordförråd förklara att jag menat ”springa” så som de själva använde det, men lyckades visst inte.

Apropå Jehovas Vittnen minns jag ett annat tillfälle när mamma var irriterad över att ett par sådana hade ringt på vår dörr. Hon berättade detta för pappa eller mormor och jag frågade så klart vad det var för några konstiga typer. ”De springer(!) och ringer på hos folk och frågar om de vill bli JV”, svarade mamma. Det var ju det enklaste sättet att förklara det för ett barn på 4-5 år, som inte fattat det där med Gud och religioner och sådant. Vad skulle man annars säga, liksom? Hur som helst föreställde jag mig hur två personer kom till en dörr, ringde på, frågade den som öppnade om han ville bli JV, han svarade glatt ja, klev ut genom sin dörr och följde med. Sedan gick de från hus till hus och blev fler och fler. Konstigt nog frågade jag mig inte vad det skulle vara bra för. Men underligt var det.

Vilken är Årets groda? | Journalisten


Vilken är Årets groda? | Journalisten.

Som en god vän just sa på Facebook när han länkade till denna artikel: ”Så här går det när man sparkar korrekturläsarna”.

Varför tycker tidningarna att det är OK att det ser ut på det här viset? Varför ändras inget förrän läsarna påpekar att det är fel? (Om det ändras alls…)
Jag ska som läsare inte behöva göra jobbet åt den som borde gjort det innan artikeln ens publicerats. Är språk så lite värt idag att inte ens en journalist bryr sig om att anstränga sig lite? En journalist bör väl ha ett visst språkintresse med tanke på att språket är hans* främsta verktyg? Jag skulle skämmas om jag hade en journalistutbildning bakom mig och släppte ifrån mig sådana här dumheter. OK, det ska gå fort och det är lätt att slinta på tangenterna, men man kan ju knappast känna någon större stolthet över sitt arbete om det ser ut så här?

*eller hennes, så klart, så behöver ingen bli ledsen ;-)

Studenterna kan inte svenska


Våra studenter kan inte svenska – Debatt – UNT.se.

Lärare i historia vid två universitet skriver om studenternas bristande språkförmåga. Jag har varit inne på liknande spår tidigare, så det här är inte nytt för mig, snarare ett bevis för vad jag redan sagt.

Jag har aldrig undervisat på högskolan, däremot i grundskolan och då i främmande språk. Även jag har märkt av att elever har problem att lära sig orden på det nya språket eftersom de inte förstår de svenska översättningarna i ordlistan. Nu pratar jag inte om elever med annat modersmål än svenska, utan om helsvenska barn, ofta med högutbildade föräldrar.

Men eftersom det är historia artikeln handlar om är det väl lämpligt att nämna det jag tidigare tagit upp, att textmängden i läroböckerna i SO-ämnena minskat gradvis de senaste åren. Eleverna förväntas inte klara att ta till sig större textmängder och får alltså inte heller träna på det. ”Svåra” ord skalas bort istället för att användas och förklaras. Det verkar som om man lägger ribban efter de elever som har det svårast istället för att höja den lite och lägga resurserna på att hjälpa till där det finns verkliga svårigheter?

Jag har ofta märkt att elever inte förstår ord jag använder och då handlar det inte om något extremt svårt heller. På något sätt har jag väl trott att det skulle repareras på gymnasiet, men ska man tro denna artikel blir det tydligen inte så.

I viss mån kan vi även skönja en utveckling där studenter i mindre grad än tidigare studentkullar är villiga att åtgärda sina kunskapsluckor genom självstudier. Man ser sig själv mer som kund än som student, och förväntar sig att ”skolan” ska leverera. 

Ja, det här känner jag igen även från grundskolan, men jag hade svårt att tro att det hängde kvar upp till universitetet. Jag har varit med om att rektorn på en skola där jag jobbat stått och sagt att vi måste betrakta elever och föräldrar som ”kunder” och då är det ju så här det blir. Man curlar till tusen för att med hjälp av konstgjord andning uppnå ett resultat som kanske skulle kunna ses som godkänt för att man annars får kritik från skolledningen om man har för många underkända elever, alternativt blir man anmäld av föräldern och eleven blir ”kränkt”.

Om man inte behärskar sitt modersmål kan man inte lära sig vare sig historia, främmande språk eller något annat på en vettig nivå. Men idag är man så rädd att lära ut grammatik eller stavning eftersom det finns vissa som tycker att det är svårt, så man plockar ner det på larvigaste tänkbara nivå och kommer aldrig därifrån.

Visst, om det är så här vi vill ha det, så visst, men sitt inte sedan och undra varför det går utför med resultaten.

Bra försök!


WordPress har ett utmärkt spamfilter. Knappt en enda av de riktigt skumma kommentarer som skrivits har hamnat bland de ordinarie kommentarerna.

Spamkommentarerna blir mer och mer kluriga, kan jag tillägga. De ser ut som om de skulle kunna ha något att göra med det jag skrivit, i alla fall vid en hastig anblick. Dock är de ofta kopierade stycken ur mina egna inlägg, eller ett slumpmässigt svar på något inlägg. Om jag inte var uppmärksam skulle jag lätt kunna godkänna dem och tänka att det var någon som ville tillföra något till det jag skrivit. Nu är jag lite mer noggrann än så, så de har inget för det. Men försöken blir bättre och bättre.

Numera är kommentarerna dessutom oftast på svenska, vilket ju är rimligt eftersom jag aldrig skriver på något annat språk.

Häromdagen hittade jag faktiskt en på engelska och kände att jag måste dela med mig av den. Precis som alla andra sådana här kommentarer var avsändaren någon med skum e-postadress och lika skum länk till konstig sida som jag inte klickade mig in på.

”of course like your web-site however you need to test the spelling on several of your posts. A number of them are rife with spelling issues and I find it very troublesome to inform the truth then again I’ll certainly come again again.”

1. Jag skriver på svenska. Du verkar inte kunna det språket eftersom du inte skriver på det själv. Hur kan du då veta hur jag stavar?
2. Jag gör ytterst få stavfel. De gånger det händer rör det sig i 99 % av fallen om tangentbordsmissar. (Jag rättar dessa vartefter jag hittar dem, även i äldre inlägg.)
3. Titta på din egen mening. Vet du hur man använder punkter och kommatecken? Du skriver dessutom inte helt grammatiskt korrekt. Även om jag hade problem med att stava (oavsett språk) skulle jag inte ta din kommentar på allvar.

Denna typ av kommentarer är ett av skälen till att jag väljer att förhandsgranska alla kommentarer. Nu hamnar dessa i spamfiltret i alla fall, men jag vill inte riskera att någon slinker förbi och därmed får ut sina länkar till diverse skumma sidor via min blogg.

 

Svenskar vill inte använda tolk


Tolkning underlättar kommunikationen.

…även om det tydligen blivit lite bättre, enligt inlägget jag länkar till ovan. Det handlar alltså om EU och om att svenskar som arbetar inom EU inte använder hela den budget som ska gå till tolkning, ”medan länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland använder hela sin budget och mer därtill.” 

Anledningen tycks (inte så förvånande) vara att svenskar tycker att de klarar sig på engelska. Det faktum att fransmannen eller tysken som väljer att tala sitt modersmål med hjälp av tolk har en fördel i diskussionen, just för att han talar sitt modersmål och inte sitt inlärda andraspråk, det verkar inte vara intressant för svenskar att fundera över. Visst, vi är generellt sett bra på engelska, men vi överskattar ofta vår förmåga ganska grovt…

Sedan kan man ju fråga sig varför Storbritannien i så fall väljer att använda tolkar, borde inte de klara sig precis överallt, de som ju har engelska som modersmål?

 

Fransk läsövning


Jag brukar ju bara skriva på svenska i min blogg, men det här var lite kul, så ni får stå ut med att det blir lite utrikiska! :-D

Q1. Dans quelle bataille Napoléon est-il mort ?
Sa dernière bataille

Q2. Où a été signée la déclaration d’indépendance ?

Au bas de la dernière la page

Q3. Dans quel état se trouve la rivière Rio-Grande ?
Liquide

Q4. Comment expliquer autant de divorces ?
Trop de mariages

Q5. Quelle est la raison principale de l’échec scolaire ?
Les examens

Q6. Qu’est-ce que vous ne pouvez jamais manger au petit déjeuner ?
Un dîner ou un souper

Q7. Qu’est-ce qui ressemble le plus à une demi-pomme ?
L’autre moitié

Q8. Si vous jetez une pierre bleue dans la mer Rouge, que va-t-elle devenir ?
Humide…très humide

Q9. Comment un homme peut-il rester huit jours sans dormir ?
En ne dormant que la nuit.

Q10. Comment pouvez-vous soulever un éléphant avec une seule main ?
Impossible, ça n’existe pas, un éléphant avec une seule main..

Q11. Si vous aviez trois pommes et quatre oranges dans une main, et quatre pommes et trois oranges dans l’autre, qu’auriez-vous ?
De grandes mains

Q12. Il a fallu 8 heures à 10 hommes pour construire un mur. Combien de temps faudrait-il à quatre hommes pour le construire ?
Inutile, le mur est déjà construit.

Q13. Comment peux-tu laisser tomber un œuf cru sur un sol en béton sans le fissurer ?
Pas de problème, les planchers de béton sont très difficiles à fissurer.

Q14. Complète la phrase : ”Certains hommes n’ont que ce qu’ils méritent…”
”…les autres sont célibataires !

Men ibland händer det, eller…?


En god vän hade lagt upp denna på Facebook:

Undrar hur rubrikskrivaren tänkte här. Och hur går det till de gånger offren faktiskt talar med polisen?