För några timmar sedan skrev jag följande på Twitter:
”Intressant att ordet ”hata” har fått en så vid definition. Nu räcker det tydligen att inte hålla med för att det ska vara ”hat”.”
Det här har jag gått och funderat över länge, så det kommer sig inte bara av just det fall jag tar upp nedan.
Södra latin ska införa ett könsneutralt omklädningsrum för alla som inte identifierar sig enligt ”traditionella” könsroller. Bloggaren Blondinbella tycker inte att det är speciellt viktigt. Se detta inlägg.
En av de personer som kommenterat hennes inlägg säger följande: (fetstil av mig)
”Alltså, jag förstår det inte riktigt och har inget behov för det där omklädningsrummet. Men det behöver väl inte STÖRA mig för det?! De vanliga omklädningsrummen finns ju kvar där jag kan gå, och du Bella om du vill, så varför bry sig på att hata!”*
Personen får omedelbart detta svar från en annan läsare:
”Var någonstans i texten läste du ordet ”hata”? Skulle vara intressant…jag kunde inte se det.”
Jag tänker inte låta detta inlägg handla om vad jag tycker i frågan om omklädningsrummet, jag har inte för avsikt att diskutera huruvida ett sådant behövs eller inte, utan jag tänkte ägna detta inlägg åt några små funderingar kring ordet ”hat”. Blondinbella tycker uppenbarligen inte att detta med könsneutrala omklädningsrum är nödvändigt. Det får hon tycka. Precis som de som har jobbat för att det ska införas ett sådant får tycka att det är viktigt.
”Hat” är för mig ett starkt ord förknippat med en mycket stark känsla. Jag kan ärligt talat inte påminna mig om att jag någonsin hatat någon eller något. Jag vet att man kan säga att man ”hatar” blodpudding, men är det verkligen det man gör? Jag får kväljningar när jag går in i matbutiken och ser blodpuddingen ligga där och jag vill absolut inte bli serverad något så vedervärdigt, men jag kan inte påstå att jag ”hatar” den för det. Visst har jag varit galet arg på både personer och företeelser i min omgivning, men ”hatat” kan jag inte minnas att jag gjort.
Precis som ”kränkt” har ”hata” fått en vidgad betydelse under senare år. Får man mothugg är man ”kränkt” och den som uttrycker en avvikande åsikt ”hatar”. Istället för att bemöta den åsikt man inte håller med om på ett sakligt och vettigt sätt börjar man hojta om ”hat” och ”kränkt”. Numera har jag svårt att ta folk på allvar när de hävdar att de är ”kränkta” och jag ser allt oftare hur ordet används för att skämta om vardagliga företeelser man inte gillar. Jan Berglin lät för ett tag sedan någon av sina figurer känna sig kränkt över det dåliga vädret.
På samma sätt känner jag när det gäller ordet ”hat”. Visst, det är inte OK att utsätta folk för rena dödshot på grund av att man uttrycker en åsikt offentligt. Det kan aldrig accepteras. Men när man börjar tjoa om ”hat” så fort man läser något man inte håller med om, eller om man känner sig ”kränkt” så fort man inte får som man vill, då urvattnar man uttryck som är väldigt starka, vilket också gör att folk som utsätts för verkligt hat och verkliga kränkningar måste leta efter andra definitioner för att tas på allvar.
*Kommentaren är korrekt citerad, det är alltså kommentarslämnaren som tycker att det heter ”bry sig på”.
