Jag var…

…på besök i Australien inatt. Lyckades bli av med både bagage och mobiltelefon. Sedan fotade jag operahuset i Sydney och då strejkade kameran. Dessutom bor det stora ormar i vattnet nedanför operahuset. Bara så att ni vet.

Övergiven fallskärmshoppare

Inatt drömde jag att jag skulle hoppa fallskärm. Helt vansinnigt, med tanke på att det är det absolut sista jag skulle ge mig på.

Tydligen skulle jag hoppa i samband med något jippo i Kungsträdgården, för meningen var att jag skulle landa där. Det gick inte så bra, för jag landade någonstans på Söder. Där hamnade jag på ett litet tak, som inte var större än ett par kvadratmeter, och jag kunde inte ta mig ned. Jag kunde knappt röra mig heller, för då riskerade jag att ramla ned.

(Märkligast av allt är att drömmen missade själva hoppet, helt plötsligt låg jag på det där taket)

Det knäppaste av allt var att ingen såg mig och att ingen av de som borde väntat på att se mig landa kom och letade. Den här byggnaden jag låg på stod i en korsning, men det fanns ingen trafik, inte en människa i närheten, och jag tänkte inte ens tanken att jag skulle ropa på hjälp (Det var det första jag undrade över när jag vaknade). Jag lyckades få upp mobilen ur fickan och började ringa runt. Dåligt batteri hade jag också.

Ringde mamma, ringde pappa, ringde maken, telefonsvarare överallt. Varför jag inte provade att ringa någon annan begriper jag inte. Till sist svarade mamma, och jag sa lite surt ”Jaha, äntligen svarar någon”. ”Vad då, har du försökt ringa?” sade hon. Ja, så klart! Jag har just hoppat fallskärm och tänkte att någon kanske skulle vilja veta att det gått bra!

Hon fortsatte med att fråga hur det hade gått, och det tog ett tag innan jag lyckades förklara var jag befann mig, men jag kom inte på vad gatan hette där jag var. Mamma svarade att ”Då får pappa komma och hämta dig”. Jamen, vad bra! Undrar hur han skulle ha fått ned mig från taket? Det var liksom lite högt….

Sedan vaknade jag, så jag vet inte hur det gick…

Jag kunde inte sova…

…så runt klockan tolv steg jag upp, gick ut och tog tåget in till stan. När jag kommit en bit på väg hoppade jag på en buss istället. Sedan hoppade jag av bussen och satte mig på tåget tillbaka hem igen. Då hade någon gett mig två böcker som jag bar med mig. Jag tittade på klockan och insåg att det var en himla tur att jag gjort så här, annars hade jag missat sista tåget hem, för det går klockan ett.

Tågvagnen jag kom in i var riktigt gammal och sliten, och sätena var placerade längs med väggen, som i Londons tunnelbana. Hårda träbänkar var det också. Någon av passagerarna berättade att det var vagnar som köpts in från Grekland nyligen.

När jag klev av tåget hemma var det två män som följde efter mig. De pratade franska och var väldigt otrevliga och ville absolut prata med mig. Jag var väldigt ointresserad och ville bara hem. De skulle in i min port och i hissen träffade vi på en tjej som de tydligen kände och de här killarna fortsatte att tjafsa med mig. Till sist skrek jag ”Men vad fan är det för fel på er?” och gick ur på min våning. Hemma hittade jag min pappa som var på besök, och pratade med maken om något han ätit och fått ont i magen av. I lägenheten fanns också en kille i tjugoårsåldern, som helt plötsligt drog upp en kniv och började vifta med. Jag lyckades övertala honom att ge mig kniven och så gömde jag den i en byrålåda. Sedan var allt frid och fröjd, men jag var irriterad över att inte få lugn och ro och sova eftersom jag skulle upp tidigt.

Vad får jag alla sjuka drömmar ifrån?

Obehaglig dröm

Imorse vaknade jag en timme innan klockan ringde, och kom rakt ut ur en mycket obehaglig dröm. Då var den mycket tydlig, nu har jag kvar några lösryckta fragment, men dessa är väldigt tydliga.

Det började med att jag fick ett långt mail. Avsändaren är oklar, men jag ”får känslan av” en viss person bakom det. I mailet står att alla, verkligen alla, hatar mig, är jättetrötta på mig och absolut inte vill umgås med mig längre.

Scenen växlar och nu är maken och jag på väg hem till min pappa. När vi kommer dit är två av våra vänner där, och de visar att de också är galet arga på mig, verkligen avskyr mig. Jag fattar fortfarande inte vad jag skulle ha gjort alla dessa människor.

Nästa sak som händer är att jag får ytterligare ett mail. Detta innehåller ett antal foton som någon vill att jag ska titta på, och säga vad jag tycker. Tydligen ska dessa bilder användas på en hemsida för en lajvkampanj och en bild föreställer en mörkhårig tjej i röd klänning. Det är en mycket bra bild, hon är söt och ser jätteglad ut. Hon håller i en bukett blå blommor.

Jag svarar att jag tycker att bilden är jättefin och att det är roligt att de har tagit med blommorna.

Jag får ett svar på detta mail, där jag får veta att mitt beröm av den här bilden betyder att jag sågar allt de har gjort tidigare och att de också hatar mig och aldrig mer vill prata med mig.

Det sista jag minns ur drömmen är att jag sitter och desperat funderar över vilket land jag ska flytta till eftersom hela Sverige verkar hata mig.

Maken är med hela tiden i drömmen och han hatar mig inte, men jag har hela tiden dåligt samvete och undrar hur det ska bli för honom om alla hatar mig…

Det här låter så klart skitlöjligt, men drömmen var oerhört stark och jag var riktigt ledsen när jag vaknade.

Den enklaste tolkningen är väl att jag är rädd att stöta mig med folk och att folk ska tröttna på mig, och i fallet med fotot kopplar jag det till en av klasserna jag undervisar just nu, som verkligen får mig att känna att inget jag gör godtas, hur jag än vrider och vänder på mig blir det fel.

Eller så kanske det, som det brukar vara med drömmar, står för något helt annat. Obehagligt var det i alla fall.

”Misslyckad som man”

Precis innan jag vaknade imorse drömde jag att maken och jag stod i en lång kö för att komma in på vad jag tror var ett museum. Kön ringlade sig långt utanför byggnaden och folk stod dessutom vansinnigt tätt ihop. Bakom oss stod ett par, som plockade upp ett paraply och fällde upp, för att de behövde skydda sig mot solskenet, som de sa.

Det var bara det att solen inte var så stark, den lyckades bara titta fram lite försiktigt mellan ett par moln, så det var knappast läge att fälla upp ett paraply för att skydda sig. Problemet var att de petade till oss med sitt jäkla paraply hela tiden, och när vi sa till dem brydde de sig inte. Till sist tog maken tag i en av paraplypinnarna för att slippa bli petad på hela tiden. Då lossnade pluppen som höll fast tyget på pinnen och paraplyet gick sönder. Konstigt nog blev paret bakom oss inte speciellt upprörda, men fällde inte ihop paraplyet. Då bestämde vi oss för att gå därifrån, och missade alltså museibesöket. Jag sade ”Det här var ju misslyckat”. Maken höll med och sa ”Han är misslyckad som man”. Vet inte riktigt vad han menade eller hur mannen bakom oss reagerade på det, för då vaknade jag.

Men jag har skrattat åt det här med ”misslyckad som man” hela dagen…

Var får man allt ifrån?

Inatt drömde jag att jag skulle spela på ett bröllop. Eftersom jag inte spelar något instrument, är totalt tondöv och aldrig ens skulle bli påtänkt som bröllopsunderhållning är bara det vansinnigt. Dessutom var det ett indiskt bröllop, och jag känner inte speciellt många indier, och absolut ingen som skulle få för sig att be mig spela på deras bröllop.

I alla fall – jag skulle spela flöjt, av alla instrument. Tydligen var det inte bara jag, utan jag skulle spela tillsammans med några andra. Jag dök upp hemma hos föräldrarna till en av dem som skulle gifta sig, jag var klädd i någon sorts indisk dräkt, grön och fin var den, jag hade min flöjt med mig. Familjen bodde i någon förortslägenhet och jag skulle tydligen vänta på mina musikerkollegor där. Det var mörkt och snöigt ute och jag tyckte att det var trevligt att komma in i värmen. Familjemedlemmarna var trevliga och frågade om jag ville ha läsk.

Sedan ringde väckarklockan, vilket kanske var tur. Jag tror att de vänliga indierna hade blivit grymt besvikna av min underhållning…

Men var får man allt ifrån?

Omedveten stress?

Jag känner mig inte speciellt stressad nu. Just för tillfället är det rätt mycket att göra både på jobbet, med pluggandet och med annat, men jag känner mig långt ifrån så stressad som jag gjorde för ett år sedan.

Tydligen har hjärnan inte riktigt hängt med i det här, för imorse, precis innan klockan ringde, drömde jag att jag jobbade på en skola (inte den jag jobbar på nu) och en kollega dumpade bunt efter bunt med uppsatser på mitt bord, för att jag skulle läsa dem. (Antagligen berodde detta på en diskussion igår inne på Facebook om att rätta nationella prov). Jag försökte tala om för människan att jag inte skulle ha en chans att läsa alla de där under helgen, men hon bara skrattade och sa att det skulle nog gå bra.

Jag vaknade med stresskänsla i hela kroppen. Riktigt konstigt, för jag är ju som sagt inte speciellt stressad just nu.