Rörig dröm

Inatt skulle jag flytta ut ur mitt studentrum i Flogsta (som jag flyttade ut ifrån 2002, för övrigt). Det här utspelade sig dock i nutid och rummet var mycket större och hade bland annat ett stort matbord och en massa skrymslen och vrår som jag inte sett förut.

Jag packade som en lite tok i hur många väskor och lådor som helst, men det blev bara fler och fler saker hela tiden. Dels låg de plötsligt bara framför mig, dels hittade jag dem i skåp och lådor som bara fanns där utan förvarning. Det var allt från kläder till en massa gamla nostalgisaker från när jag var liten. Mitt bland alla saker låg Olles svarta ylletröja också, fast han själv var inte med någonstans. Det enda som var hans var den här tröjan.

Jag jobbade dessutom under en vansinnig tidspress. Killen som skulle flytta in i rummet dök och stressade mig. Han var riktigt skum och hade med sig sina föräldrar som var om möjligt ännu skummare. Han tyckte att jag inte behövde ha så bråttom, utan jag kunde lämna kvar ett par lådor till dagen därpå om det skulle behövas. Jag tackade ja till detta och bad att få hans telefonnummer så att jag lättare skulle kunna bestämma tid för att hämta sakerna. Det var bara det att jag inte lyckades skriva in numret i min telefon. För varje försök blev det fler och fler siffror.

Mitt i alltihop ringde Nennen och jag, som inte pratat med henne på hur länge som helst, kände mig jätteoartig som var tvungen att säga att jag absolut inte hade tid att prata. Vi lade på och jag fortsatte packa.

Maria dök upp och sa att hon kunde hjälpa mig att köra några av lådorna. Hon sa att hon kunde lämna dem åt mig i Hagaparken. Det var ju lite märkligt, med tanke på att vi båda bor på andra sidan stan, men i alla fall… Det hade ju hjälpt mig en bit på vägen.

Sedan fortsatte jag att packa denna enorma flod av saker som bara fortsatte att dyka upp från ingenstans och till sist vaknade jag och kände att det här nog var ett uttryck för att jag har lite för mycket att göra på en gång…

(Egentligen har jag inte så vansinnigt mycket som jag haft tidigare, men jag tror att jag upplever det som lite körigt…)

Skum dröm (igen)

Drömde inatt att jag skulle vikariera på en danslektion – ni som känner mig vet ju att jag och dans inte är den bästa kombination som finns. I alla fall – jag kom dit, men fick veta att som vikarie fick jag inte använda musikanläggningen, men hur 17 jag skulle kunna hålla en danslektion utan musik var det ingen som ville upplysa mig om. Jag gick in i salen där eleverna väntade. Så fort jag öppnade dörren ropade en tjej: ”Du gör ju ingenting åt att han har tagit min [minns inte vad det var han tagit]!” Jag hade alltså inte sett klassen alls innan jag kom in i rummet. Jag försökte förgäves få den här personen som tagit saken att lämna tillbaka den. Sedan försökte jag få dem att vara med på någon lek istället för att dansa, eftersom vi ju inte hade någon musik.

När jag efter lektionen skulle få tag i någon personal för att tala om att jag var klar vägrade alla att prata med mig, knuffade ut mig från expeditionen och stängde dörren mitt framför näsan på mig. Sedan vaknade jag.

För en gångs skull tror jag att jag förstår alla delarna av den här drömmen, med undantag för dansen. Varför det blev just dans kan jag inte förstå. Kanske för att det är något jag absolut inte kan, och än mindre kan lära ut…

Otäck dröm

Precis innan jag vaknade imorse drömde jag att jag satt på ett tåg, som gick väldigt långsamt genom ett bostadsområde. Jag satt och tittade ut genom fönstret och såg bland annat ett café där jag just suttit (det var också med i drömmen). Sedan fick jag syn på en massa luftballonger som svävade ovanligt lågt över husen. De låg väldigt tätt intill varandra och det såg ut som om det hänt något allvarligt. En av ballongerna lutade också på ett sätt som jag inte tror att en luftballong skulle kunna göra på riktigt.

Efter en stund såg jag att en man hängde och dinglade från  en av korgarna, han sprattlade desperat och försökte hålla sig fast. Antagligen låg de andra ballongerna så nära för att ha en chans att fånga upp honom om han ramlade. (Ja, helt orimligt, jag vet, men det var en dröm).

Min reaktion på det här, där jag satt i min tågvagn, var väldigt intensiv, inte bara så där känslokallt iakttagande som mina drömmar brukar vara. Jag minns att jag ropade på folk runt omkring, vad nu det skulle ha gjort för skillnad, jag kände paniken som steg allteftersom tiden gick.

Plötsligt tappade mannen taget och föll och jag skrek rakt ut, och vaknade. Jag vet inte om jag gav något ljud ifrån mig på riktigt, för maken var inte i rummet just då, så han kan inte ha hört något.

Hur som helst, jag vaknade nog inte helt på en gång, för på vägen mot helt vaket tillstånd hann jag börja få panik av tanken på att det hade kunnat vara maken som ramlade ner ur luftballongen. I drömmen var det ju en helt okänd människa, men eftersom jag inte var helt vaken hade tankarna fortfarande fritt spelrum och jag hann jobba upp samma känsla av maktlöshet som om det skulle ha hänt på riktigt.

Den enda kopplingen till någon verklighet i det här är nog att jag såg en luftballong från festlokalen där vi var på bröllopsfest igår. Men det var nog faktiskt allt. Suck, jag börjar bli riktigt trött på den här hjärnan nu, undrar om det är för sent att reklamera den efter 35 år?

Konstig dröm igen

Jag drömmer väldigt märkliga och detaljerade drömmar just nu. Natten till fredag, eller egentligen på morgonen, för jag höll på att vakna, var det dags igen. Jag lyckades till och med vakna till, somna om vara tillbaka i samma dröm.

Jag var på väg till något ställe där jag skulle träffa ett antal av mina kollegor från ett av mina jobb. Det var i ett hus någonstans i stan, inte så långt från Kungsträdgården, om jag inte minns helt fel. I alla fall kan jag garantera att det här huset inte finns på riktigt. Jag var sen, och hade letat efter stället en bra stund, först vid Hornstull, därav att jag nu var sen. När jag kom fram till huset stod en man i dörren och stack till mig en bunt papper som han bad mig läsa in mig på för att vara förberedd. Tydligen skulle vi delta i någon sorts lajv, i form av en deckargåta, där vi alla skulle ha en del av lösningen på mysteriet. (Det här låter faktiskt superkul och är helt klart något jag skulle vilja delta i på riktigt, fast under lite vettigare former, så klart).

I entrén såg jag ett par av mina kollegor, men de var upptagna med sina egna förberedelser och lade inte märke till mig. Jag frågade mannen vid dörren om jag kunde lämna mina saker någonstans. Jag hade ett par enorma kassar att släpa på, samt två gigantiska gosedjur. Han pekade på en trappa och jag gick upp för den. Min kollega Maria gick före mig, men hon såg mig inte och försvann snart. Trappstegen var pyttesmå och det var extremt lågt i tak i denna trappa, jag fick nästan krypa med alla mina saker. Ovanför trappan ställde jag ifrån mig all packning och fick veta att sakerna kanske inte skulle vara helt säkra där. Just då brydde jag mig inte, jag vill ju få tid att läsa alla papper jag fått.

Nu skulle vi sätta igång med spelet, jag var ju dessutom sen, så jag hann inte riktigt läsa allt. Ett av mina papper var ett långt, tättskrivet brev på franska, jag fick tips om att det fanns en översättning av det om jag behövde, men det tyckte jag inte att jag vare sig behövde eller hade tid att leta efter. Jag började läsa detta blev säkert tio gånger, men blev avbruten hela tiden. Alla andra verkade jätteinsatta och jag fick hänga med så gott jag kunde och låtsas att jag hade koll. Massor av folk for omkring överallt och verkade ha jättekul. Carolina hade dessutom lyckats hinna fixa snygga kläder till sin roll.

Efter en stund var det dags att äta middag, fortfarande i spelet. Här satt alla och pratade med varandra om saker som hade med gåtan att göra. Jag fick fortsätta låtsas att jag hade koll och ingen verkade heller inse att jag inte hade det. Mittemot mig satt Susanne, så det var alltså inte bara kollegor där.

Efter den här middagen smög någon upp bakom mig och viskade att min roll var mördad. Jag var alltså ute ur spelet och gick in i ett rum bredvid matsalen och pratade med en av arrangörerna till det hela. Jag tyckte att det var lite synd att jag inte hade hunnit läsa på ordentligt och att det kändes som om jag inte hunnit göra något. ”Men du har ju gjort jättemycket”, sade den här personen och visade mig en filminspelning, med scener från de senaste timmarna, där jag gjort massor av saker och dessutom hade på mig en snygg, röd klänning, som jag inte vet var jag fått ifrån eller vart den tagit vägen sedan. Jag hade så klart inget som helst minne av dessa händelser.

Eftersom min roll ändå var död tyckte jag att jag lika gärna kunde gå hem. Jonas gick ut ur huset samtidigt som jag, men försvann iväg innan jag hann fråga honom om han visste vad 17 allt detta handlade om. Inte hade jag fått med mig mina kassar och gosedjur heller.

Jag känner igen rätt många av detaljerna i detta, som saker som jag antingen sett eller tänkt på den senaste tiden, men hur fasen jag kunde få ihop allt detta, det fattar jag inte… Dags att be någon göra en seriös analys av min skalle?

Skum dröm igen

Inatt drömde jag att jag skulle laga till en middag till ett stort sällskap på närmare 50 personer. Det var på ett hotell någonstans, men jag hade inte känslan av att jag jobbade där, utan jag var en del av det här sällskapet, även om jag inte kan minnas att jag kände någon av de övriga. Inredningen var lite konstig, den med, men det jag minns tydligast är att väldigt mycket var blått. Till förrätt gjorde jag små minipajer med ostfyllning (som jag för övrigt gjort i verkligheten också, grymt goda )

Huvudrätten var en soppa, som jag inte riktigt vet vad den innehöll, förutom att det var lite pasta i den. Jag hade världens jobb med att få allt klart, för jag ville hinna äta själv också. Det var stressigt och jobbigt, och ingen verkade ta någon notis och mig och allt mitt slit.

Till sist hade jag i alla fall lyckats hälla upp en tallrik soppa till mig själv och ställde ner den på ett bord för att gå och hämta något. När jag kommer tillbaka är min plats upptagen och min tallrik borta. Jag försöker förgäves få kontakt med folk, för att fråga var min mat är, vem som ätit upp min soppa. Ingen bryr sig och jag står där, ledsen och hungrig. Alla sitter och äter all mat som jag slitit med, låtsas inte se mig och jag får inget att äta själv.

Sedan var det en massa andra konstigheter runt det här hotellet också, men det här är den enda detalj jag verkligen kommer ihåg. Drömtydning, någon?

Hemlig stadsdel i Uppsala

Vet ni om att det finns en stadsdel i Uppsala som man försöker hålla hemlig? Det är dags att det här sprids, för så här får det banne mig inte vara!

Det sägs att det här stället ligger i östra delen av stan, man kommer dit genom en lång, smal, mörk tunnel. Buss nummer 20 går dit, men det är inte så många som vet om det.

I det här området är husen, gamla, slitna och eländiga, folk är fattiga och har knappt någon mat. En del av invånarna jobbar inne i det ”riktiga” Uppsala, men är förtegna om var de bor, så därför vet inte så många om att den här stadsdelen existerar.

Jag tycker att det är fruktansvärt att folk får leva under sådana här förhållanden utan att man gör något åt det! Nu när jag drömt om det känner jag att det är dags att sprida informationen, så att den når berörda myndigheter. Så här ska inte folk behöva ha det!

(Sedan drömde jag också att jag fick ett par enorma, gula plastörhängen i form av lejon. De var verkligen skitfula, men i drömmen tyckte jag att de var ganska coola. Det hade inget med ovanstående att göra, men när jag vaknade skrattade jag åt att jag i drömmen tyckte att de skulle kunna vara fina att ha på sig.)

Nattens äventyr

Inatt åkte jag tunnelbana i Bryssel och försökte förgäves förstå mig på kartan över stationerna. Sedan skulle jag fota ett slott och precis då rev de ner hela fasaden för att stället skulle renoveras (såg mer ut som om de skulle jämna det med marken, faktiskt). Sedan satt jag på tunnelbanan igen bredvid några svenska turister som inte insett att jag var svensk utan satt och pratade skit om mig. När jag skulle gå av sa jag ”Ha en trevlig dag” till dem på svenska. När jag kommit av tåget insåg jag plötsligt att jag hade en tid att passa hemma i Sverige en timme senare och blev jättestressad.

Flygande pingviner

Inatt drömde jag som vanligt en massa skumma saker. Det enda jag verkligen kommer ihåg just nu är att jag och en person till kom åkande i en bil på en motorväg och personen sa att man fick vara väldigt försiktig på just den här vägen så att man inte krockade med de flygande pingvinerna. Sedan kom mycket riktigt en massa flygande pingviner, men vi krockade inte med dem.

Kanske kom det ifrån att jag såg den här bilden igår, den föreställer visserligen en lunnefågel, men i drömmen kan ju allt bli tokigt:

När jag berättade det här för maken imorse plockade han fram denna:

Dublin är en märklig stad

Inatt besökte jag Dublin, vilket var en märklig upplevelse.

Jag reste till att börja med ensam, maken var inte med, för jag ringde honom när jag landat på en skum flygplats. Jag behövde veta om han kom ihåg vad hotellet jag skulle bo på hette. Jag hade nämligen glömt alla papper hemma. Det gjorde han inte. Till sist hittade jag ett papper i fickan och fick reda på namnet. Sedan tog jag mig till hotellet i någon konstig bil som verkade köra alldeles av sig själv, det fanns ingen förare.

På hotellet hade jag helt plötsligt ett ressällskap bestående av två personer som jag inte tror finns i verkligheten, jag minns inte ens om det var killar eller tjejer. På dörren satt en lapp där det stod något i stil med ”Receptionen stänger kl. 20.00, men kommer ni senare hjälper vi er så klart ändå.” Det var ju tur, för det var rätt sent på kvällen. Till sist kom i alla fall en gubbe som vi tydligen hade väckt och såg till att vi fick våra rum. Tydligen hade vi tänkt dela rum, men nu fick vi varsitt. Jag fick nummer 34. Jag hade med mig en enorm, stentung resväska som jag skulla försöka få med mig upp på tredje våningen. Av någon anledning försvann mitt sällskap fort som attan upp på sina rum. Av någon ännu konstigare anledning lämnade jag min resväska i receptionen och gick upp för trappan för att titta på mitt rum. Det var en smal, läskig spiraltrappa, som slutade tvärt och lämnade ett mellanrum mellan sista trappsteget och utrymmet framför den dörr som ledde in till korridoren. Jag fick alltså hoppa för att komma över och tänkte att jag borde ta hissen med min resväska istället (varför jag nu inte tänkt på det redan från början…)

Korridoren såg mer ut som en gata än en korridor. Varje dörr hade en stor skylt som hängde ut från väggen och visade rumsnumret. Jag hittade fram till nummer 34 just som dörren öppnades och en kille kom ut. Jag undrade så klart vad han gjorde i mitt rum, men fick inget vettigt svar. Sedan kom det ut en kille till och jag började bli lite irriterad. Till sist var rummet tomt och jag gick in. Tydligen var det ett rum med kök, för det fanns en liten spis. Det var ju praktiskt. Men det konstiga var att hotellstäderskan låg på spisen (!) Hon var dessutom pytteliten, skulle förmodligen räcka mig ungefär till knäna.

Hon sov och vaknade inte när jag kom in. Jag blev jätteirriterad och försökte väcka henne, men det gick inte. Till sist tog jag upp mobilen för att försöka fota det hela så att jag skulle ha bildbevis på hur personalen betedde sig. Alla bilder blev jättedåliga och skulle inte ha gått att använda som bevis i alla fall…

Sedan vaknade jag och fick inte veta hur det slutade.

Var får jag allt ifrån?

Inatt drömde jag att jag satt på café och pratade med en vän. Jag tror inte att det var någon jag känner i verkligheten, utan en helt ihopdrömd person.

Hur som helst, jag gick hem efter att vi fikat klart och nästa dag hittade jag ett kort i min brevlåda (kan också nämna att vi inte bodde i vår vanliga lägenhet utan i något konstigt hus någonstans). Kortet var från en kvinna som tydligen suttit vid bordet bredvid oss på caféet. Kortet var adresserat till ”Gealach” och hon skrev att hon hittat min adress via min blogg…

Hon mer eller mindre skällde ut mig och undrade hur jag kunnat sitta på caféet och prata om att jag ville gå ned i vikt, när hon suttit vid bordet bredvid, hon som var mycket mer överviktig än jag. I drömmen kände jag att jag först tänkte ”Ojdå”, men sedan tänkte att jag väl fick prata med mina vänner om vad jag ville, oavsett vem som satt bredvid…

Lite senare i samma dröm blev jag bjuden på fest hos en gammal kompis (den här gången en som faktiskt finns i verkligheten). Men när hon bjöd in mig sa hon: ”Du kan väl i alla fall försöka snygga till dig lite? Om du inte ens kan ta på dig lite mascara behöver du inte komma alls!”

Sådant här drömmer jag alltså, vad är det som händer i min skalle egentligen?