Hus

Fler och fler i bekantskapskretsen tittar på hus och köper hus. Vi bor i en hyreslägenhet. Och har inga planer på något annat.

Det enda jag möjligen skulle kunna vara avundsjuk på när det gäller hus är ytan och att ha en trädgård.

Men jag vill faktiskt absolut inte ha något hus. Inte för allt i världen. Och det är tydligen lite konstigt, man förväntas ju vilja ha hus, det är liksom målet, en lägenhet är bara ett mellanläge. Skulle man dessutom skaffa barn kommer väl frågorna om när man tänker köpa hus som ett brev på posten.

Inte ens med barn skulle jag tänka mig ett hus. Jag köper inte att det är bättre för barnen. De vänjer sig väl vid det ställe de bor på, jag har inte lidit av att inte bo i hus. Har man bara en vettig familj och uppväxtmiljö spelar det nog ingen roll om man bor i lägenhet, hus eller slott.

När något går sönder eller behöver bytas ut i vår lägenhet är servicen ett telefonsamtal bort och ingår i hyran. Jag har själv tummen mitt i handen och skulle inte kunna eller orka lära mig att fixa med allt sådant där. Inte har jag intresset heller.

Sedan har vi en sak till. Jag är uppväxt i lägenhet och är inte van att bo på markplan. Jag skulle vara livrädd för inbrott så fort jag lämnade huset, tänka på att någon skulle kunna stå utanför fönstret och kika in skulle göra mig galet paranoid. Är man uppväxt med att bo så är det nog inget problem, men jag skulle inte våga lämna mitt hus.

Nej, det blir inget hus här inte, inte förrän vi har råd med trädgårdsmästare, städare, poolskötare och säkerhetsvakter som kan stå utanför huset när vi inte är hemma.

Är ordningen viktig?

Har börjat gå igenom min gamla blogg (igen) och kommer att posta lite gamla inlägg här då och då. Jag har gjort det i mindre skala tidigare, men tänkte att det var dags att flytta över sådant jag tycker är intressant av olika anledningar, så att jag kanske till och med kan ta bort den gamla bloggen om ett tag. Alltså finns nu kategorin ”Favorit i repris”. Förmodligen är det bara för mig det är favoriter, men det är ju min blogg också!

Då och då ser man den här texten på nätet:

”En vestenkalpig unsdernöking gjord vid ett untivseriet i Enlgand har visat att utfiall de två fösrta och de två sista botskevärna i alla orden i en text är ritkigt plessarade, spelar det liten roll i viklen orgnindslöfjd de övirga boskvätrena i orden kommer. Tetxen är fullt läbsar t.o.m. om de andra bokestävrna kommer hullorebmuller! Detta eftorsem vi inte läser varje enkisld botksav, utan ser bidlen av ordet som helhet.”

Ofta skickas den runt kompiskretsen på Facebook eller så används den i språkdebatter på forum med avsikten att tala om att man inte alls behöver bry sig om någon så världsligt som att stava rätt.

Jag tycker att vissa av de här orden är lättare att läsa än andra. ”Läbsar” får jag fundera längre över än ”unsdernöking”, till exempel. Sedan blir det ju också lättare eftersom orden står i ett sammanhang och jag vet vad jag kan förvänta mig att det står. Skulle jag stöta på ”läbsar” någon annanstans skulle jag nog bara klia mig i huvudet.

Min man skrev ett svar på det här i en forum för ett tag sedan. Jag tar mig friheten att återge det han skrev här:

”Men problemet här är ju att ordningsföljden INTE ÄR SLUMPMÄSSIG. Det här tricket fungerar bara om man inte flyttar runt bokstäverna mer än ett steg bort från den position där de ska vara.

Jämför

boskvätrena (där alla vokaler sitter i rätt ordning)

med

bkstvrnoäea

eller

bvstreäkona

eller varför inte

bäverstonka

…så blir det hela en smula krångligare, eller hur?

Det är ju självklart att det inte är något problem att läsa texten när textförfattarna själva inte följer sina egna regler. Det är alldeles för många ord i det svenska exemplet som är helt rättstavade, vilket minimerar läsproblemet så att man lätt förstår vad nästa, felstavade ord, ska vara.

Vad det här dock visar är varför det är lätt att missa stavfel när man läser, eftersom vi avkodar hela ordbilder och inte läser enskilda bokstäver.”