Jag har fått rätt många fler besökare på bloggen de senaste veckorna. Det är så klart kul att folk är intresserade av vad jag tänker, tycker och gör, men faktum är att jag egentligen inte tycker att det är så viktigt att öka antalet besök. Den här bloggen är ju rätt anonym för alla som inte känner mig personligen, jag använder inte ens mitt riktiga namn här. Jag tjänar heller ingenting på den här bloggen, vilket jag gjorde på Metrobloggen, därför var antalet besökare viktigare där. På den tiden skrev jag också fler inlägg som drog besökare, länkade till artiklar i diverse tidningar, etc.
Tittar man på antalet kommentarer är dessa få, jämfört med hur många som tittar in på bloggen. Med tanke på hur sällan jag kommenterar hos andra är det nog rätt normalt och jag sitter inte heller och räknar kommentarer. Jag är dessutom noga med att inte publicera kommentarer som inte har något att göra med det jag skrivit, undantaget om kommentaren är ett svar på något jag skrivit hos någon annan.
Igår diskuterade maken och jag det faktum att folk som skriker efter kommentarer och gnäller över att besökarna inte kommenterar oftast är folk som inte säger så mycket på sin blogg till att börja med. Samma sak med många som betalar för att få en annons på Bloglovin. En sådan ligger uppe i fem eller tio minuter eller något sådant. Det är en länk till bloggen tillsammans med en textrad man själv skriver in. Oftast är det något i stil med ”Följ mig så följer jag dig”. Jag går ibland av nyfikenhet in på dessa bloggar och i nio fall av tio finns inget av intresse där. Igår hamnade jag på en blogg skriven av en tjej som nästan bara hade bilder på sig själv och som skrev ganska lite. Varför ska jag följa henne om jag inte känner henne? Varför ska jag skriva kommentarer i hennes blogg? Vad ska jag kommentera?
Det verkar alltså som om de som skriker högst om uppmärksamhet kring sin blogg är de som har minst att tillföra. De som verkligen har något att säga brukar inte hojta efter uppmärksamhet på det viset.
Jag vet inte riktigt var på skalan jag hamnar. I rätt många fall har jag faktiskt något att säga, i andra fall är det något dåligt skämtinlägg, dagens bild, eller något som bara är intressant för vänner och familj. Tydligen tycker rätt många att det är intressant att titta in och det är så klart kul, och ibland har jag lekt lite med besöksstatistiken genom att be Facebookvännerna gå in och försöka slå rekordet (som är på 341 besökare), men hittills utan att lyckas.
MEN – världen går inte under om jag inte hamnar på WordPress topplistor, inte heller om jag inte får en enda kommentar. Jag får ut något av att skriva på bloggen, lägga upp bilder och länkar, oftast är det någon som läser, jag har mina ”stammisar”, som jag känner till, och som tycker att det är kul att komma hit och läsa, allt annat är bonus för mig.
