Jag jobbar ju som några av er vet som vakt på en av Stockholms stora turistattraktioner. Det kommer en hel del barnfamiljer, speciellt så här under skolloven. Många barn kommer också i sällskap med far- eller morföräldrar. Riktigt kul att folk tar sig tid att gå med sina barn på sådana ställen och allmänbilda dem lite. Det borde fler göra.
Något som jag och ett par kollegor funderat över handlar om det som ibland händer när barnen frågar föräldrarna (eller farmor/morfar etc) om saker de ser. Då finns ju ett par alternativ för de vuxna. Antingen vet man, och så svarar man, eller så tar man reda på det genom att fråga personalen, eller säga till barnet att fråga själva, vilket så klart är ännu bättre, med tanke på det här med social träning, etc. Dessutom lär sig barnen att sådana som vi inte bara är läskiga typer som blir arga om de råkar peta på något eller gå där de inte ska gå, utan att vi också är snälla typer som kan berätta saker barnen vill veta.
Det som händer är dock rätt ofta att inget av dessa alternativ används. Istället hittar den vuxna personen på något som de smäller i barnet, oftast helt uppåt väggarna. OK, det kan ju faktiskt vara så att man tror att man har rätt, och då är det ju förlåtligt, kanske, men i en del fall verkar det som om de bara hittar på något för att de inte orkar fråga eller för att de inte tycker att det spelar någon roll, barnet kommer ju ändå att glömma det så fort man kommit ut från stället ifråga. (Nu är det ju så att barn ibland har ett helt otroligt minne, jag kan komma ihåg saker mina föräldrar sagt när jag var fem-sex år, så varför skulle inte de här barnen kunna komma ihåg vad farmor berättade när de var på det där jättespännande stället?)
Eller är det en fråga om att man tror att barnet ska tappa tilltron till ”Pappa/mamma/morfar som vet allt”? Skulle barnets världsbild rubbas av att man inte vet precis allt som barnet kan tänkas fråga om? Tror man att barnet tar skada av det? Eller är det pappa/mamma/faster som skadas av att inte längre vara fullkomlig i barnets ögon?
Snarare är det väl viktigare att barnen inser att de vuxna i dess omgivning faktiskt inte vet allt och att det faktiskt inte finns någon som kan förväntas veta allt? Och att det mesta faktiskt går att ta reda på?
Sådant här ser man rätt ofta, det känns som om det blir mer och mer vanligt förekommande. Det översta exemplet såg jag alldeles nyss i en kommentar till ett inlägg i någon annans blogg.
Faktum är att jag själv börjar tveka i en del lite mer osäkra fall, trots att jag anser mig kunna regeln och inte har funderat närmare på det tidigare. Folk som gör de här felen är ofta sådana som skriver rätt bra i övrigt.
Vad är det som gör att folk blivit så osäkra på just det här helt plötsligt? Eller är det som med andra vanliga språkfel, som särskrivning, att det inte blivit vanligare egentligen, utan att vi ser så mycket mer av vad folk skriver numera, tack vare mail, bloggar, forum, etc? Kanske har de som skriver så alltid gjort det, men man har inte sett det i lika stor utsträckning? Är man dessutom lite osäker till att börja med och ser hur andra skriver kanske man också tar efter det som är fel?
Jag blir nästan lite rädd när jag märker att jag själv tvekar inför de och dem ibland. Jag blir liksom lite blind när jag ser felen hela tiden och sedan finns det ett par fall där jag tycker att det är knepigt, och dessutom finns det fall där båda är ok, om jag ska tolka det jag läst om ämnet.
Jag tycker att det blir vanligare att man använder dom, även i lite formellare texter. Kanske är det lika bra, vi säger ju faktiskt inte de och dem, utan dom i samtliga fall. Det tar nog bara ett tag att vänja in ögat vid att se det i skrift, jag tycker fortfarande att det ser lite slarvigt ut, men jag tar hundra gånger hellre en text full med dom än felaktigt använda de och dem.
Hur är det själv? Har du problem med när du ska använda de respektive dem? Här finns ett bra knep!
Kungliga besöksmål
