Krävs på 40 000 för renovering

Renoverade – krävs på 40 000 kronor av värden – Metro.

Metro berättar om en kvinna som renoverat sin hyreslägenhet och nu krävs på 40 000 kronor när hon flyttar. Hon har bland annat tagit bort köksskåpen och ersatt dem med hyllor, vilket hyresvärden inte anser är standard. Visst, det är snyggt, men man får faktiskt inte göra vad som helst i sin hyreslägenhet. Och sådana här hyllor känns vansinnigt opraktiska, personligen skulle jag aldrig vilja ha något sådant. OK, det är lätt att ta ner saker när man håller på att jobba i köket, men det kan knappast vara unikt för vårt kök att allt som står i närheten av spisen täcks av ett fint lager av flott och damm, som är hopplöst att få bort.

I vårt kök har vi en del saker stående ovanpå skåpen, sådant vi inte använder så ofta, men som är lite dekorativt att ha framme. När de ska användas får vi alltid börja med att diska dem. Jag skulle inte uppskatta att behöva göra det med det vi använder mer regelbundet.

Så faktiskt hoppas jag att hon får betala, hur snyggt det än är. Man får se till att hålla koll på vad som står i hyreskontraktet.

Ointresse

För ett tag sedan läste jag en tråd på Familjeliv, där en tjej ställde frågan till killarna på forumet om vad de tycker är de mest oattraktiva egenskaperna hos tjejer. Jag har även läst trådar där tjejer får redogöra för samma sak när det gäller killar.

I båda varianterna av diskussioner kom det så klart upp olika fysiska aspekter, man gillar inte vissa typer av utseenden eller frisyrer eller kroppsformer och liknande, det var ju bara att vänta. Men något som även kom upp var ointelligens och okunnighet (vilket ju inte alls behöver vara samma sak, ska tilläggas).

Det satte igång mina tankar. Självklart finns det fysiska drag hos män som jag tycker är mer eller mindre attraktiva, så är det ju. Och det behöver inte stämma överens med vad andra tycker heller. Men det finns nog inget som dödar intresset så som en som inte hänger med på vad man diskuterar, som totalt saknar allmänbildning, eller ens intresse för att bli allmänbildad. Då spelar det ingen roll hur snygg personen är, jag orkar helt enkelt inte prata tillräckligt länge med honom för att upptäcka eventuella positiva egenskaper.

Det måste inte heller handla om att bli attraherad av en person eller inte, det kan lika gärna röra sig om folk man träffar på fester eller i andra sociala sammanhang, och tvingas sitta med en längre stund, till exempel vid en middag med bordsplacering, där man inte bara kan resa sig och gå för att hitta roligare människor att prata med. Det finns knappast något värre än att förgäves försöka hålla igång en konversation med någon som inte har minsta lilla uns av omvärldskoll eller allmänbildning. Till sist börjar åtminstone jag undra om det är mig det är fel på. Nu låter det så klart som om jag är helt otroligt, fantastiskt smart och allmänbildad, och det är jag så klart inte, men lite koll har jag och jag är definitivt intresserad av att lära mig nya saker.

Nu menar jag inte att man måste ha kunskap om precis allt mellan himmel och jord, det har ju inte jag heller, så klart. Man måste heller inte vara intresserad av allt, det kan ju faktiskt knappast någon människa vara.

I och med detta for mina tankar vidare till något som är nästan ännu värre, och där handlar det om det jag kallar för ”demonstrativt ointresse”, där personen måste betona och påminna om hur ointresserad h*n är av en viss sak, vad avsikten är med detta förstår jag inte alltid, det kan vara ett sätt vilja skilja sig från mängden, eller kanske försöka höja sig lite över den? För egen del är mitt sportintresse milt uttryckt svalt, snarare skulle väl iskallt eller bottenfruset passa bättre. Jag kunde inte bry mig mindre om vilket lag som vinner EM eller VM i fotboll eller hockey eller något annat. När det är OS kan jag tycka att det är roligt att titta på konståkning, men jag sitter inte och tar reda på när det är, utan hamnar jag framför TV:n kan jag tycka att det är roligt att titta. Hästhoppning är så klart skoj också, alltid kul att se fina hästar. Men längre än så går det inte.

Däremot skulle det inte falla mig in att sitta och gäspa demonstrativt i ett sällskap där det pratas sport och visa mitt ointresse. Jag lyssnar, frågar kanske något om jag tycker att jag vill, och har jag möjlighet kanske jag gör mig ett ärende någon annanstans en stund och hoppas att de bytt ämne tills jag kommer tillbaka. Jag skulle inte säga ”Guuud, vad ointressant, hur 17 kan man bry sig om sådant där?” Det, om något, är en oattraktiv egenskap.

Grattis!

Idag fyller prinsessan Lilian 96 år!

Gotland

Det blev ett par riktigt hektiska veckor efter att vi kom hem från Gotland, därav att jag inte bloggat speciellt mycket alls och inte hunnit med att skriva ett smack om våra äventyr på ön.

En av dagarna lämnade vi Visby och hyrde bil med ett par goda vänner för att utforska södra Gotland. Det blev en hel del vacker natur, några spännande kyrkor och lite annat. Vi besökte också ett par loppisar, som inte var speciellt spännande, förutom att jag gjorde ett riktigt kul fynd. Det återkommer jag om i ett eget inlägg så småningom, för annars blir det här alldeles på tok för långt.

Första stoppet blev Koviks fiskeläge:

Nästa stopp blev kyrkan i Fröjel, också ett återseende för min del. Där finns en stenlabyrint precis bredvid kyrkan.

Det här krucifixet beskrevs som ett av de finaste på Gotland, och som bara tävlade med det i Öja kyrka, som vi kom till lite senare.

Detalj på dopfunten

Sedan fortsatte vi längs med kusten söderut:

Karlsöarna

Vi stannade till och fikade på ett gårdscafé och träffade den här sötisen:

Sedan fortsatte vi:

Här har vi kommit till Öja kyrka, som jag nämnde ovan:

Jag kan nog inte riktigt bestämma vilket av krucifixen som är finast.

Så här får man väl inte bete sig? Stackars drake...

Modernare målning.

Sista besöket blev i Grötlingbo kyrka, men det blev inte så många bilder därifrån:

Hearst Castle (via phoblography)

Det blir många ”reblogs” just nu, men de här bilderna var så fina, så jag var tvungen! Alltid roligt att hitta bilder från ställen jag aldrig hört talas om förut!

Day 6! We’re almost to the end of my photos from the trip. Hope you enjoyed looking through the photos as much as I enjoyed taking them. Jay and I drove to the Hearst Castle in San Simeon, Calif., Wednesday morning for a tour. The castle, also known as ”La Cuesta Encantada” (Enchanted hill) was built by William Randolph Hearst (1863-1951), newspaper magnate and publisher. The estate is more than 90,000 square feet. There are a total of 56 bedr … Read More

via phoblography

Tant?

Man hör ibland folk säga att svenskan är ett fattigt språk. Jag håller inte med om det. Ett språk är fattigt när man inte kan uttrycka allt man vill säga på det.

Men det finns ett fall där jag faktiskt tycker att svenskan har blivit fattig. Det handlar inte om att vi saknar ord, utan att vi av någon anledning inte bryr oss om att använda dem.

Jag jobbar som bekant på en av Stockholms stora turistattraktioner, och det kommer en hel del folk jag pratar med. De flesta är trevliga och kul att prata med. Det kommer många barnfamiljer och då händer det då och då att föräldrarna berättar för barnen om något jag sagt som svar på deras fråga, eller om jag sitter i biljettkassan, att de låter barnen lämna fram pengarna. Det som då gör mig lika irriterad varje gång är att man blir omtalad som ”tanten”. Jag är 34, inte lastgammal, men till saken hör att jag jobbat på nämnda ställe sedan jag var 18 och har blivit omtalad som ”tanten” ända sedan dess. Dock måste jag säga att det var  vanligare förut, folk verkar ha börjat hitta roligare alternativ på senare år.

I lördags var det dock dags igen. En kvinna som var något äldre än jag, jag skulle tippa att hon var runt 45, kom i sällskap med en annan kvinna och en liten flicka på ca fem år. Den första kvinnan började prata med mig, flickan kom strax efter, och fick veta att ”Tanten berättade att…” Jag har lite svårt att bara vara tyst i de lägena, samtidigt som jag vill vara professionell och inte börja tjafsa om det. Nu nöjde jag mig med att skratta till lite och fnissa ”Tanten…” men det hörde hon inte då hon var vänd mot flickan.

Allvarligt – det är nog inte fel på svenska språket, men på dess användare i det här fallet. ”Tanten” är för mig antingen någon som sitter i en liten torpstuga iklädd huckle och stickar sockor, eller en liten permanentad, gråhårig person med kappa, hatt och käpp. Om ens det. Jag föredrar att inte använda detta ord alls. Jag som är 34 är ingen tant, jag var definitivt ingen tant när jag var 18-19.

Så vad ska man säga då, brukar bli följdfrågan när jag tar upp det här. Tja, fundera lite! Jag blev glad över att bli omtalad som ”flickan” några gånger i somras, även om tiden kanske snart är förbi då det funkar längre. Men vad är det för fel på ”damen”? Låter lite högtravande, tycker många, men i dessa tider när det är så populärt att ”återerövra” ord kan vi väl ta med det också? Jag börjar använda det mer och mer. Om man inte tycker att man hittar något passande ord, varför inte undvika situationen helt i så fall? ”Lämna fram pengarna”, kan man väl säga lite vänligt till sitt barn istället för ”Ge pengarna till tanten”. I det fallet har jag svårt att inte titta mig demonstrativt omkring och leta efter tanten ifråga.

När samma situation uppstår på andra språk blir man omtalad som ”The lady”, ”La dame”, ”La signorina” (av vilka det sista antyder en ung kvinna, dessutom). Jag är ingen ”tant” på dessa språk, så varför ska jag behöva bli ”tant” på mitt eget när det finns trevligare ord som funkar bra, bara vi bestämmer oss för att de ska göra det?

Så i de här fallen låter det faktiskt ”fattigt” i mina öron att dra till med ”tanten”. Det är säkert något missriktat försök att vara artig, men allvarligt? Ni som är småbarnsföräldrar, pratar ni med era barn om ”tant Maria” eller ”farbror Fredrik”, när ni pratar om era vänner? Det andas 30-tal i mina öron och gör man inte på det sättet behöver man kanske inte prata om ”tanten” och ”farbrorn” om folk man möter ute på stan heller?

Jag har inga planer på att bli någon tant än på ett tag, eller ens någonsin, faktiskt, så försök att undvika att referera till folk som ”tanten” och ”farbrorn”, det känns bara fördummande och fundera vidare – hur gammalt ska ert barn vara för att ni ska sluta omge det med ”tanter” och ”farbröder”? Vid vilken ålder får barnen bli individer som inte behöver sätta några speciella ord på sina medmänniskor som inte används vuxna emellan?

Exploring Macchu Picchu in 8 Hours or Less (via IT’S NEVER TOO LATE.)

Ett blogginlägg om ett ställe som ”förföljer” mig, jag hittar bilder av det överallt. Känns som om det är meningen att jag ska besöka det en dag, men troligen kommer det inte att hända. Jag kan i alla fall njuta av bilderna.

This post is long overdue. Things have been pretty rough at work lately, so I haven’t had much time to update. After staring at a computer screen for 10+ hours a day, it’s the absolute LAST thing I feel like doing when I get home. But it’s all good. Deadlines were met, tears were shed, (LITERALLY) and all is well in the world once again. I have to keep reminding myself that in spite of it all, I’m still among the lucky ones. Macchu Picchu was … Read More

via IT’S NEVER TOO LATE.

[BOK] Spill

Spill – Sigrid Combüchen

Jag brukar normalt bara blogga om böcker jag läst klart. Det händer att jag påbörjar böcker utan att läsa ut dem och då finns det ju oftast en anledning till att jag inte gör det, så egentligen borde jag ju blogga om dessa böcker också. Dessa kommer inte att läggas in i listan över lästa böcker under året. Däremot kommer jag att ta upp dem under denna lista.

”En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Men mellan författaren och den gamla Hedda uppstår en dragkamp om hur och varför hennes liv blev som det blev.” (Adlibris)

Den här fick jag i present. Jag tycker att det är ganska roligt att få böcker i present, eftersom jag då kommer i kontakt med böcker jag kanske inte skulle ha läst annars (delvis av samma skäl som jag fastnat för Bookcrossing). Oftast blir det trevliga överraskningar, men i detta fall blev det tyvärr en besvikelse, därav att jag inte läste ut boken. Efter ungefär 100 sidor hade jag ledsnat, det fanns liksom inget ”driv” i berättelsen och den kändes också rörig, jag hängde upp mig på en inkonsekvens nästan på en gång. Kanske var jag redan från början lite negativt inställd, tycker att undertiteln ”En damroman” låter lite fånig, lite 1800-tal, sådär… Att några av mina kollegor sedan satt och pratade om denna bok dagen efter att jag fått den, och direkt tog upp att ”Den vann ju Augustpriset”, som om Augustpriset var något man pratade om varje dag. Sådana ”kulturella” människor får mig ofta att känna mig i underläge, jag som är ”förortstrash” och har simpla läsvanor, jag som hellre sätter mig med en lättsmält deckare än en lite tyngre bok, som denna. Jag som knappt vet vad Augustpriset är, men läser en himla massa ändå, förmodligen inte ”rätt” böcker i litteratursnobbarnas tycke, då…

Hur som helst, det var en hel del jag hakade upp mig på, och har jag väl börjat göra det går det käpprätt utför efter det. Till exempel undrar jag varför författaren kände ett sådant behov av att beskriva ingående hur huvudpersonen upplever att ha mens. Helt ointressant i sammanhanget och det kändes mest som om hon kommit på en formulering hon gillade och kände att hon måste få in någonstans. Som om hon inte kunde släppa iväg boken utan att den där mensbeskrivningen fick vara med.

Nej, ”Spill” var det verkligen, om man tänker på tiden jag ägnade åt de första 100 sidorna…

Läskigt att gå på biblioteket

Kostcirkeln

Rätt året om | Den Bruna Maten.

”Den bruna maten” är som vanligt underhållande och tar denna gång upp kostcirkeln.

”Minns ni kostcirkeln? En pedagogisk ring full av mat där vi som på 70-talet var lekisbarn varje dag inför hela klassen var tvungna att redovisa att vi verkligen ätit någonting ur varje tårtbit. Detta var pedagogik på ett sätt som fungerade över förväntan. Nio barn av tio fick ett förhållande till mat som påminde om det en invånare i Nordkorea antagligen har till Kim Jong Il. Någonting dystert påtvingat man hade en inneboende rädsla för, men samtidigt inte kunde undvika.”

Jag har ett väldigt kluvet förhållande till denna cirkel. Vi behövde visserligen aldrig berätta inför klassen vad vi ätit, men jag har svårt att glömma det evinnerliga tjatet om denna kostcirkel. Till saken hör att jag var ett extremt matkrånglande barn, upp till ganska hög ålder. Det var väldigt mycket i den där cirkeln som jag vägrade äta. Jag åt nästan inga grönsaker alls, morötter gick an, men i övrigt var det stopp. Jag åt inte ost, inte ägg, inte fisk. Potatis åt jag, men ofta under protest. Då jag dessutom var rätt utsatt i klassen jag gick i blev det ytterligare en grej att hacka på mig för, att jag vägrade äta i matsalen, och att då sitta i klassrummet och lyssna på detta tjat och eviga pekpinnar om vad man borde äta och jag alltså gjorde fel som inte åt, var kanske inte jordens smartaste pedagogik för just mig. ”Det är nyttigt” bet helt enkelt inte på mig. Jag var urless och uttråkad varje gång fröken tog fram den där jäkla kostcirkeln och skulle börja tjata.

Jag vet inte hur mycket man tjatar om kostcirkeln i skolan idag, jag jobbar inte i de sammanhang där man i så fall skulle komma i kontakt med den, men jag hoppas att inget barn behöver stå inför klassen och redovisa sina matvanor i alla fall.