Dagsarkiv: 17 juni, 2011

Dagens irritationsmoment


Jag var inne på Indiska för att försöka hitta ett förslag till lösning på min akuta garderobskris. Detta resulterade i ett par blommiga ballerinaskor och inte i de toppar jag hoppats hitta. Det finns verkligen inte någonting vettigt alls i butikerna just nu. Antingen är det långt som en kortare klänning och ser konstigt ut till jeans, eller så är det vida toppar som inte passar till de kjolar jag har. Eller så är det genomskinligt, och då måste jag tänka på att ha något under (=krångel). Allvarligt, jag trodde att det här med genomskinligt var borta för alltid. Så fel man kan ha.

Men – irritationsmomentet handlade inte om det, utan om något jag också upplevde i en annan butik för ett par veckor sedan. Den gången hade jag faktiskt ett gäng saker jag tänkt prova. Nu hade jag en skjorta som jag sedan ändrade mig om och inte ens provade. Irritationsmomentet handlar alltså om provrum, eller om folk i provrum. Det borde faktiskt inte vara tillåtet att vara mer än en person åt gången i provrummet. I båda de fall jag beskriver har det varit två tjejer därinne, som snackar och håller på istället för att skynda på lite när det är kö utanför. Dessutom tar det ju längre tid att prova eftersom det blir så trångt i provrummet när man är två.

Detta kan jämföras med tjejer som ska gå in två och två på toaletten och snacka en massa istället för att gå in en i taget, göra det de ska och sedan gå ut. Varför ska jag behöva vänta på att folk gör saker de inte ska göra på just det ställe jag vill in på?

44. Forgetting someone’s name (via Awkward List)


44. Forgetting someone's name(. . . when they remember yours.) I’ve always been good at remembering names. I don’t really have to try to do it, the name just sticks to me after they mention it the first time. Unfortunately, this always makes the other person feel awkward and I finally understand why! The Barista at Starbucks remembered me from a social gathering somewhere. I didn’t remember her, her name, or even the place where I met her, yet she knew my name. Instead of pr … Read More

via Awkward List

 Visst har vi alla råkat ut för det där med att möta en person som vi borde känna till namnet på, eller i vilket sammanhang man träffats, men bara inte lyckas? Man anstränger sig för att inte prata om något personligt som avslöjar att man inte har koll.

När jag träffar någon jag inte minns namnet på är jag alltid tacksam om jag är i sällskap med någon. Då kan jag alltid säga ”Har du träffat XX?” och presentera mitt sällskap för den jag inte kommer ihåg namnet på. Då lär den personen med största säkerhet presentera sig för mitt sällskap och jag kan låtsas som om jag alltid vetat var h*n heter.-

Lost Paris: The Pont Neuf, ‘the Eiffel tower of the Ancien Régime’ | Culture&Stuff


Lost Paris: The Pont Neuf, ‘the Eiffel tower of the Ancien Régime’ | Culture&Stuff.

Hittade en länk som jag ville dela med mig av!

[BOK] Rovfåglarnas tid


Rovfåglarnas tid - Elisabet Nemert

I mars lyssnade jag på en annan bok av Elisabet Nemert, efter ett tips från en vän. Den tyckte jag väldigt mycket om, och jag gillade verkligen uppläsarrösten, så jag bestämde mig för att någon av de övriga böckerna en chans också, och fastnade för den här.

Uppläsarrösten är lika mysig och behaglig att lyssna på denna gång, även om jag störde mig på en del osäkerhet på uttalet av franska person- och platsnamn. Berättelsen är också spännande, även om jag måste erkänna att jag tyckte att den förra boken faktiskt var bättre. Den här utspelar sig dock i en tid som jag tycker är mer spännande, men det gjorde kanske också att mina förväntningar på berättelsen var lite högre.

”När prästdottern Angelica Blake får erbjudandet att följa med till Frankrike som sällskapsdam åt sin barndomsvän, grevedottern Diana, tvekar hon inte. Hon har alltid drömt om ett liv i adelns salonger. Men den verklighet hon möter i revolutionens Frankrike har föga att göra med hennes skira drömmar. Diana blir misshandlad av sin nyblivne make och hans far snärjer sina garn kring Angelica. Samtidigt accelererar skräckväldet under Robespierre och oron sprider sig ända till slottet i Polignac. Angelica dras in i en räcka av händelser som tvingar henne att omvärdera allt som hon dittills värdesatt och när väninnans liv är i fara måste hon agera. Hon förs av ödet till Paris, där även läkaren David Duchamp lever. Deras livsöden snuddar vid varandra ett flertal gånger, men de har en lång väg att vandra innan de är redo att mötas ansikte mot ansikte.” (Adlibris)

Den här David dyker faktiskt upp redan innan Angelica lämnar England, så man behöver inte vara professor för att lista ut att det skulle bli de två på slutet. Det intressanta blev istället att se hur det skulle gå till. Och det blev galet spännande många gånger, många olika personer och händelser vävdes ihop och det blev faktiskt rätt intressanta lösningar på en del saker.

Språket känns många gånger lite hopklistrat av ”stelnade” uttryck, men jag kan ha överseende med rätt mycket om berättelsen är tillräckligt intressant.

Ett problem som jag upplever när det gäller många historiska romaner är författarens vilja att få med precis ALLT. Alla kända personer, platser och händelser ska klämmas in, bara för att man kan, om det så bara är att en person kommer ut genom en dörr som huvudpersonen är på väg in genom. (Självklart är dessutom David den franska kungafamiljens privata läkare, så får de vara med i boken också). Dessutom har Nemert tagit sig lite friheter med historiska fakta på ett par ställen, men sådant kan göras mer eller mindre störande och just det här är inte så farligt. Det är trots allt en roman.

Men lite väl ofta blir det historielektion och föreläsning. Angelica har en medfödd förmåga att se in i framtiden och det är något som är ganska viktigt för hur berättelsen förs framåt. En bit in i berättelsen träffar hon Napoleon och berättar för honom vad som kommer att hända i hans liv. Så blir det en historielektion i form av en vision av en framtida händelse(!) där vi får veta precis allt om Napoleon och alla hans familjemedlemmar. Vi får också veta att han kommer att gifta sig två gånger och att han just lämnat Desirée för Joséphine (eftersom författaren är svensk måste man ju få med Desirée på ett hörn också, så klart!).

Vid ett annat tillfälle promenerar Angelica förbi Notre Dame i Paris och vi får veta massor om kyrkans historia och hur lång tid det tog att bygga den. Det lilla sidospåret stoppade snarare upp berättelsen och var inte viktigt för sammanhanget.

Men nu låter det som om jag sågar den här boken totalt. Det gör jag verkligen inte. Jag gillade den väldigt mycket. Jag hade faktiskt inte tagit mig tid att lyssna klart om jag inte tyckt att den varit OK. Så det så! :-)