Olika sätt att se på saker

The Crescat…: so you say you want a revolution….

Inlägget jag länkar till här ovan hittade jag via en annan blogg. Bloggaren tycker att unga kvinnor låter sig luras och utnyttjas om de flyttar ihop med sina pojkvänner utan att gifta sig, eller åtminstone få ett löfte om äktenskap.

Killen hon citerar, som anser att det är bättre att betala hälften var utnyttjar alltså sin flickvän. OK, låt säga att han gör det, men vad är det då som säger att hon inte tänker likadant?

Jag blir så himla sned på sådant här tjafs, som utmålar kvinnorna som offer i precis varenda tänkbar situation. Vad vinner man på det? Var det inte jämställdhet vi ville ha, sa vi? I så fall måste ju kvinnan kunna vara den utnyttjande parten lika väl som mannen måste kunna vara den utnyttjade? Vad vinner man på att så krampaktigt klamra sig fast vid bilden av kvinnan som det stackars svaga, utnyttjade offret? Men av någon anledning verkar en del stänga av hjärnverksamheten så fort någon antyder att en kvinna skulle kunna göra något fel.

Men jag är ju inte katolik, som den här bloggaren verkar vara, så vi har väl lite olika referensramar, kan jag tänka mig…

Om att fota skyltar

För ett tag sedan diskuterade jag och ett par kollegor ett fenomen som är rätt vanligt, nämligen att fota av skyltar på t.ex. museer. Frågan som ställdes var ifall folk inte orkade läsa utan fotade av allting för att både titta och läsa hemma sedan.
Jag är en sådan som ofta fotar av skyltar på sådana ställen. Jag läser dem även på plats, så klart, om de inte är extremt långa, då skummar jag så att jag får ut det viktigaste och sedan tar jag resten i lugn och ro hemma. Jag får ut lika mycket av besöket för det.

Jag kan se ett antal skäl till att vilja fota av skyltar. Jag gjorde det aldrig innan jag hade digitalkamera, det hade man ju inte råd med, men nu när jag inte har någon begränsning i hur mycket jag kan fota, då blir det en och annan skylt.

1) Man får med sig hela texten hem så att man kan läsa i lugn och ro och även kunna berätta för vänner man visar bilderna för vad det faktiskt var man besökte. Perfekt om man inte vill köpa en dyr bok med samma information.

2) Man kommer ihåg namnen på ställena man besökt. Är man i ett land där man inte förstår språket blir namnen på platserna ofta rätt obegripliga och man kommer aldrig ihåg vad det faktiskt hette.

3) Man håller ordning på vad man besökte och i vilken ordning. Tittar man på tio kyrkor på en dag blir det kanske till slut lite knepigt att hålla koll på vilken som var vilken.

Skylt jag fotade på Malta:

[BOK] Marie Antoinette – The Journey

Marie Antoinette – The Journey – Antonia Fraser

Den här boken ska tydligen vara inspirationen till filmen som kom för ett par år sedan. Den skrev jag om här, men det var ett tag sedan. Igår läste jag ut boken, vilket tagit mig ett tag, precis som med så många andra böcker läser jag inte hela på en gång, utan gör avbrott för att läsa annat, och så tar det en halv evighet.

Filmen täcker inte hela Marie Antoinettes liv, utan slutar när det börjar bli jobbigt, har för mig att den slutar precis när familjen tvingas lämna Versailles. Det är nog rätt OK, filmen är så vacker, så det skulle vara tråkigt att ta med allt elände som hände sedan. Men det får man veta i boken. Nu hade jag visserligen koll på det mesta av historien, men det skadar aldrig att repetera lite.

”The acclaimed author of The Six Wives of Henry VIII describes her life, from her betrothal as an unsophisticated, poorly educated fourteen-year-old girl to the future King Louis XVI, through her difficult marriage in the French court, to her courage in the face of revolutionaries who sent her to the guillotine twenty-three years later.” (Adlibris)

Hur tankspridd får man bli?

Det här kom vi egentligen överens om att vi inte skulle berätta för någon, men det är ju faktiskt rätt kul, även om det är lite pinsamt.

Igår skulle maken och jag hem till mormor på middag. Jag hade bakat en kaka som jag tog med. På vägen dit kom jag att tänka på att det vore gott med grädde till, så jag sprang in på Konsum vid tunnelbanan för att köpa en flaska spraygrädde, för att göra det så enkelt som möjligt. Det var det enda jag handlade.

När jag skulle betala stod jag och störde mig på att kassörskan var så ofokuserad på kunden, det vill säga mig. Hon var alldeles för upptagen med att prata med en kollega som gick och plockade. Jag betalade, gick ut till maken som stod och väntade vid ingången.

Jag stoppade ned plånboken och grävde efter ett par andra saker i väskan och frågade sedan maken, ”Tog du grädden?” Det hade han inte gjort. Inte jag heller, visade det sig, för när jag gick in i butiken hade en ur personalen hittat min grädde och frågade om det var min. Alltså – jag handlar en enda sak, och lyckas glömma den! Jag får skylla på att min skalle är så full av smarta tankar att sådant där vardagligt tjafs inte får plats.

Envis gris

Det är tur att man är lite envis när man är marsvin i det här huset. När man är kanin i det här huset tycker man nämligen inte att man behöver flytta sig från vattenflaskan när marsvinet vill dricka.

Kan tillägga att han vände lite på huvudet som om han undrade vad hon höll på med, men flyttade sig gjorde han inte! Kan nog ha haft att göra med att han var på dåligt humör över att sitta instängd i buren, men det är ju tur att en liten gris inte ger upp så lätt

 

 

Bloggtorka

Jag har lite bloggtorka just nu – och det är ju kul att skriva, så det vore kul att få lite nya uppslag. Alltså – tala om vad ni tycker skulle vara trevligt/intressant att läsa om här.

Alla tips är välkomna, allt som jag kan skriva om och/eller anser mig ha något vettigt att säga om kommer jag att försöka mig på under sommaren.

Alla är bra på något!

Alla länder har tydligen något de är bra på!

Ett år sedan…

För exakt ett år sedan satt jag klistrad framför TV:n hela dagen för att titta på sändningarna från bröllopet. Efter att ha varit inne i stan en stund och försökt få en bra plats att stå på för att få se något, gav jag upp, köpte en påse godis och åkte hem. Det var nog tur, för jag höll redan då på att bli sjuk och sedan däckade jag dagen därpå.

Jag fick alltså inga egna bilder, men några av de jag tog dagen innan hör till de bilder jag är allra gladast för. Titta här.

Bra att man får veta allt…

…inte bara det allra viktigaste, när man går in på Yahoo och läser rubrikerna på förstasidan.

Men ibland är man ju rädd att de missar de riktigt viktiga sakerna mitt i allt onödigt som behöver rapporteras. Tänk om de glömt att ta med artikeln om Timberlake och hans avsaknad av drömtjej i viljan att även få med världsliga saker som händelserna Libyen och de här översvämningarna. Jag som legat sömnlös hela natten och undrat vem som är Timberlakes drömtjej…

Om kommetarer och bloggbesökare

Ibland hamnar jag på bloggar där folk mer eller mindre tigger kommentarer. Visst är det roligt om någon reagerar på det man skriver, men jag kommenterar aldrig om jag inte verkligen har något att säga.

Just nu är det ganska dött med kommentarer i min blogg, men det kan ju bero på att just de som kommer in för att läsa inte är intresserade av det jag skrivit de senaste dagarna, alternativt inte tycker att de har något viktigt att tillföra.

Mina tankar snurrade vidare kring detta under eftermiddagen idag. Ibland får man frågan om varför man bloggar. Jag vet inte riktigt varför jag gör det, faktum är att det är lika mycket för min egen skull som för någon annans. Jag gör inte speciellt mycket för att jaga läsare, ändå trillar det in några stycken varje dag. Jag kan också se vad de sökt på för att hamna här och det stämmer oftast överens med något jag faktiskt skrivit om. Kul är det ju, men jag skulle faktiskt inte gråta om ingen läste heller.

Någon gång har det hänt att läsare klagat över att jag inte skrivit något intressant när min blogg blivit länkad från en tidningsartikel. Det gjorde mig lite förvånad. Just de gångerna tillförde jag visserligen ingenting, jag hade mest återgett i korta drag vad artikeln handlade om för att mina läsare skulle se det och klicka sig vidare till artikeln. Att det sedan per automatik dök upp en länk till min blogg från den artikeln var inget jag hade styrt över, då den blogg jag använde då fixade sådant av sig själv. Men det var tydligen mitt ansvar att skriva något intressant eftersom det länkades automatiskt. Eller nåt.

Det är inte ofta jag kommenterar i andras bloggar heller, men tydligen blir många sura om man inte gör det.