viaOlycksbussen inlämnad för bromsfel i onsdags | Inrikes | SvD.
Idag inträffade en ganska läskig olycka vid Slussen, precis där jag passerar på väg till jobbet varje dag. När det här hände var jag på jobbet, lyckligt ovetande om det hela. När jag skulle gå hem satt några kollegor vid datorn i personalrummet och tittade på Aftonbladets TV-reportage från olyckan. En person som blivit vittne till olyckan intervjuades och kände sig tvungen att förtydliga att det var en kvinnlig förare. OK, det får stå för honom, men så såg jag att SvD känner sig tvungna att skriva så här:
”Den kvinnliga föraren är enligt Keolis en erfaren förare som kört buss i Stockholm under cirka tio års tid.”
Varför detta behov av att förtydliga att det är en kvinnlig förare? Är inte hon utbildad på samma sätt och jobbar på samma villkor som sina manliga kollegor? Vad är det som gör det så viktigt att tala om att hon är kvinna? Hade man skrivit ”Den manlige föraren” om det varit en man?
Hade det varit så att man formulerat sig så att föraren omnämnts som ”han” eller ”hon” hade man ju märkt det i alla fall, då är det ju heller inte möjligt att undvika, och som jag ser det spelar det egentligen ingen roll. Vi är ju alla han eller hon och ska man skriva eller tala om oss är det ju det man använder, men jag vänder mig emot att man skriver ”Den kvinnliga föraren”, som om det gjort situationen annorlunda på något sätt.
På samma sätt vänder jag mig emot rubriker som ”Kvinnlig polis skjuten” eller något liknande. De kvinnor som blir poliser har genomgått samma utbildning, jobbar på samma villkor och utsätter sig för samma risker (om vilka de är högst medvetna) som sina manliga kollegor. Precis som bussföraren.
Jämställda är vi väl först när vi inte bryr oss om ifall en person i sin yrkesroll är man eller kvinna?
Expressen verkar inte ha något behov av att förtydliga förarens könstillhörighet, i alla fall inte i de artiklar jag hunnit se, DN skriver följande:
”Den chockade chauffören hördes direkt efter olyckan av polisen. Hon fick göra ett alkoholtest och visade sig vara nykter och fördes därefter till sjukhus.”
Här är det ju helt rimligt att skriva ”hon”, det hade stått ”han” om det varit en man. Det har jag inga som helst problem med.
OK, givetvis känns det lite fånigt, egentligen, att skriva om en sådan här detalj i samband med en läskig olycka, som kunde ha slutat mycket värre än den gjorde, men just i och med att det är en tragisk händelse blir det så extra larvigt av en journalist att fokusera på att det var en kvinnlig förare. Det gör ju att man liksom stannar upp i sitt läsande och undrar varför det är viktigt.
Den här boken köpte jag i Frankrike våren 2002, och larvigt nog kom jag mig inte för att läsa den förrän förra sommaren. Jag köpte den för att den såg spännande ut, och sedan blev den stående som en av de där böckerna jag ska ta tag i ”någon gång”. Jag tog den med till Gotland i augusti, började på den där och sedan blev jag klar med den idag. OK, jag har gjort ganska långa uppehåll med den, fullt så sakta läser jag inte 
