Malta, dag 3

Skrivet 2 mars

Idag tog vi lokalbussen för att besöka Mdina och Rabat. Bussarna går vanligtvis från bussterminalen precis utan för Vallettas stadsport, men denna vecka håller de på att förbereda karnevalen, som börjar på lördag och är hur stor som helst, och det betyder att all busstrafik hela veckan är flyttad till Floriana, som ligger en bit bort. Man fick alltså åka en specialbuss för att komma till den tillfälliga bussterminalen, och den var nästan omöjlig att hitta, så vi fick hjälp av en vänlig polis. Till sist kom vi i alla fall fram till det ställe där bussarna gick, och där var det väldigt snurrigt, tyckte i alla fall vi, för alla som fattade systemet var det säkert självklart.

Vår upplevelse av maltesiska bussförare stämde rätt bra med vad vår vän Åsa beskrivit, hon pluggade ett halvår på Malta och var med om en del äventyr på bussarna. De flesta malteser är vänliga och hjälpsamma, alla som inte är det blir busschaufförer. Vi funderade över om det är yrket i sig, den röriga trafiken eller något annat som orsakar det här. Vi funderade också över om de är likadana hemma och att det i så fall antagligen finns en hel del ensamstående bussförare på Malta. (Eller inte, eftersom det inte är tillåtet med skilsmässa, det är något de håller på att debattera om just nu, om man ska tillåta det eller inte. Jag har läst en del kommentarer till artiklar i maltesiska tidningar om detta, och det finns en hel del människor som faktiskt är stenhårt emot skilsmässor.)

Hur som helst kom vi i alla fall fram till Mdina och Rabat, som ligger precis bredvid varandra. Rabat är som en förstad till den inmurade Mdina, och är idag större än denna. Mdina är speciell av flera skäl, dels får bara de som bor i staden köra bil där, så det är ytterst lite trafik. Gatorna är smala, slingrande och stillsamma. Utanför en av stadsportarna träffade vi på en vänlig man som verkade vara någon sorts guide, eller vad han nu var, vi blev aldrig klara över det. Hur som helst var han väldigt pratglad och berättade massor av spännande saker om staden.

Stadsporten i Mdina

Fint fönster

Det finns faktiskt folk som bor så här. Det är fel, fel, fel! (Så länge det inte är jag)

Sådana här finns utanför rätt många dörrar

Vi letade oss fram längs några av gatorna, tills utsiktspunkten där man ser hur långt som helst, ända till Valletta och man ser även kyrkan i Mosta väldigt tydligt, den såg vi för övrigt från planet när vi flög in i söndags, den var fint upplyst i nattmörkret. (Denna kyrka har en stor kupol som syns tydligt från flera ställen på ön. Den är mest känd för att en bomb föll in genom taket någon gång under andra världskriget och sedan inte exploderade. Detta ses som ett mirakel och man kan idag se en kopia av bomben inne i kyrkan. Detta kommer jag ihåg från mitt förra besök på Malta, troligen kommer vi inte till den kyrkan denna gång).

Utsiktsplatsen i Mdina. Man ska inte klättra på muren!

Kyrkan i Mosta

Vi gick vidare och kom fram till Fontanella Tea Garden, som vår vän Åsa rekommenderat. De har en chokladtårta som är känd över hela landet, och efter att ha ätit av den förstår jag varför. Vi satt och tittade på utsikten medan vi njöt av tårtan.

Fontanella Tea Garden

Det fanns träd med mogna apelsiner inne på caféet. I mars! Jag vill flytta till Malta. Nu!

Sedan promenerade vi vidare och tittade på katedralen och dess tillhörande museum, kikade in i några butiker och i en av dem köpte maken en jättefin liten silverberlock till mig, i form av en sol.

Här gäller det att man sköter sig!

Vi fortsatte ned till Rabat, där vi letade efter en restaurang som Åsa tipsat om, men när vi inte lyckades hitta den hamnade vi på restaurang ”Grapes”, där vi åt pasta bolognese som var riktigt tråkig, serverad av lika tråkig personal. Dyrt var det också. Vi tänkte att det var Rabats svar på Portikhuset i Visby (Det är alltså inte ett gott betyg, om någon nu trodde det. Lyd vårt råd och undvik båda dessa ställen).

Ät inte här!

Vi blev i alla fall mätta, om än inte nöjda, och fortsatte för att titta på katakomberna, där jag också var vid förra besöket. Jag mindes det som mindre än vad det var, det finns hur många små rum som helst att smyga runt i. Jag tänkte tanken att gå ned där med ett par småbarn, de skulle ha varit borta på nolltid. Även här hade vi samma tur som vid ett par av besöken igår, nämligen att få vara mer eller mindre ensamma. Helt klart en fördel att åka vid den här tiden på året.

Vårblommor utanför katakomberna

Efter katakomberna besökte vi Paulus grotta, där han sägs ha gömt sig i tre månader efter skeppsbrottet här år 60 e. Kr. Grottan ligger under en kyrka, så man gick ned för en trappa och mannen som vaktade grottan berättade lite för oss både om grottan och om kyrkan. Sedan gick vi upp och tittade på kyrkan, där det tydligen ska finnas en Mariastaty som enligt vår guidebok ska ha ”undergörande krafter”. Vi hittade två statyer som skulle kunna vara den, men några krafter märkte vi inte av. Kyrkan beskrevs som mörk och dyster, men var faktiskt ganska fin.

Paulus grotta

Vi tror att det här var den Mariastaty vi läst om.

När vi kände oss nöjda med kyrkobesöket promenerade vi tillbaka till busshållplatsen. På samma buss satt vår pratglade vän från förmiddagen. Vi pratade lite till med honom. Strax innan vi klev av i Valletta började vi också prata med en irländare som satt framför oss. Han berättade att han bodde här sedan tre år tillbaka.

Vi gick till hotellet för att vila en stund och sedan tog vi en promenad, jag shoppade en fin sidenblus med matchande halsband och vi hittade en bokhandel som hade extremrea och jag fick tag i en trevlig bok som jag var tvungen att köpa, ”Born to Rule – Granddaughters of Victoria, Queens of Europe”. Det blir intressant läsning.

När det blivit mörkt gick vi för att ta lite nattbilder nere i hamnen, och sedan var det dags att äta. Vår middag blev varsin supergod pizza på den trevliga restaurangen La Cave, även den ett tips från Åsa.

Relaterad artikel (tycker WordPress)

• Malta: readers’ tips, recommendations and travel advice (telegraph.co.uk)

Accenter

Jag fick syn på den här annonsen inne på Facebook för en stund sedan:

Jag undrar hur den som tycker att det stavas ”genré” tycker att ordet ska uttalas. Det fick mig att tänka på ett blogginlägg som jag skrev på min gamla Metroblogg. En del slänger sig med accenter som om de vore strössel, vilket jag kan störa ihjäl mig på:

Vad heter de? (publicerat på min Metroblogg 27 april 2008)

Accenter är roligt. Accenter får namn och ord att se tjusiga och exotiska ut, lite ”utländska”, framför allt lite franska, och det är ju fint, eller nåt… tydligen. Tydligen verkar folk tycka det när de gödslar med accenter i sina barns namn. Det de inte tänker på är att accenter påverkar uttalet av namnen. Ett ”e” som skrivs ”é” ska uttalas, som ett långt e. I alla fall i min värld. Vill man inte att det ska uttalas så skriver man inte dit någon accent. De är inga dekorationer, utan uttalsmarkörer. OK, det finns ord i t.ex. franskan där de också funkar för att skilja två ord åt, som annars skulle se likadana ut (ou/où), men i 98% av fallen är det inte så. Accenten visar hur bokstaven ska uttalas. Undrar då hur föräldrarna till lilla Thérésé tänkte. Jag läste en diskussion på ett forum där en kvinna skrev att hon tänkte ge sitt barn namnet Elise. Det är ju ett fint och sött namn, som kan uttalas antingen med eller utan e på slutet. Hon ville att e:et på slutet skulle uttalas och ville då veta hur det skulle stavas. Hon fick det kloka förslaget ”Elisé” från någon hjälpsam själ. OK, det namnet borde rimligen uttalas som rim på ”café”. Jag tyckte att hon skulle stava det precis som vanligt, för det är så det stavas oavsett uttal. Det är ju ett kort e på slutet.

Under den senaste tiden har jag också sett namn som ”Odétte” och ”Emilié”. Undrar hur de tycker att deras namn uttalas. Jag vill ju spontant uttala det som det stavas, men då skulle de väl bli skogsgalna.

Det är så fascinerande att folk känner ett sådant behov av att krångla till sina barns namn, så att de kommer att behöva gå genom livet och förklara och bokstavera tills de blir galna. Jag tycker att det är tillräckligt tjatigt att säga ”Det ska vara C” varje gång någon ska stava till mitt namn. Hur ska inte den lilla tjej känna som fick tre förnamn – alla helt vanliga, fina, svenska namn, men med ett helt omotiverat ”h” instoppat någonstans i dem. Vem kommer spontant att stava rätt till hennes namn? Hon kommer att få tjata om detta ”h” varje gång någon ska skriva det. Och försök inte få mig att köpa att ”Chewin” ska uttalas som ”Kevin”. Och hur uttalar man ”Philiph”? Eller ”Chassandra”?

Förresten, apropå accenter:

I matbutiken kan man också få se många spännande användningar av accenter. Folk vet att det ska vara en accent någonstans i ordet, så då slänger man dit den där det ser bra ut. Vilket håll den ska vara åt råder det oftast också delade meningar om. I vår ICA-butik kan man ofta köpa billig ”fläskfilè”. Jag ska gå fram till någon i personalen nästa gång och säga att jag letar efter den där ”fläskfilään”. Men de skulle antagligen inte fatta.

Och apostrof och accent är inte samma sak! Många som skriver engelska på datorn tycker att det ser bra ut om man skriver ”don´t”, eller ”can´t”. OK, man ser vad det ska stå, men vad är det för fel på ”don’t” och ”can’t”? Det är dessutom lättare att skriva, eftersom det förra kräver två tangentnedslag och det senare bara en.

Visst, krångla till det hur mycket ni vill, det är ett fritt land, men bli inte sura när folk undrar och stavar eller uttalar fel

Har du koll?

Apropå mitt besök i grottan på Malta i förra veckan!

Jag hade supersvårt att lära mig det här, men det finns ett knep!

Malta, dag 2

Skrivet 1 mars

Den här dagen tog en lite oväntad och mycket lyckad vändning. Vi hade tänkt att ta lokalbussen för att åka och titta på Tarxien-templet, och sedan promenera till grannstaden för att besöka en butik som Olle ville kika på. Istället tipsade hotellreceptionisten om sightseeingbussarna, som har ett sådant där ”Hop on – hop off”-system. Man kliver på och sedan går man av på vilka stopp man vill, tittar på det som finns att se där, och sedan går nästa buss om en timme. De här sevärdheterna är oftast inte så stora, så en timme räcker gott.

Vi hade fantastisk tur med vädret, sol hela dagen, även om det mulnade lite framåt eftermiddagen.

Vårt första stopp blev alltså Paola, där Tarxien ligger. Från bussen tog vi en liten omväg, så vårt besök i templet blev kortare än det var tänkt. Men det är som sagt inte superstort, så vi hann med. Ändå ska det vara det största av alla templen på ön. (I Paola ligger även Hypogeum, som är ett underjordiskt tempel i tre våningar. Tyvärr hade vi inte möjlighet att se det då de bara släpper in 80 besökare per dag och det var fullbokat fram till 13 mars. Det får jag komma ihåg till nästa besök och försöka få en biljett, för det låter galet spännande.)

Kopia av staty som hittats i Tarxien. Intressant att notera är att kopian är helare än originalet, som saknar nästan hela ena benet. Överdelen har aldrig hittats.

 

På vägen tillbaka till bussen tittade vi in i en djuraffär och hälsade på maltesiska marsvin och kaniner. En bit ned på samma gata stod en gammal dam i ett fönster och stoppade oss för att hon ville småprata lite. Hon frågade varifrån vi kom och berättade att hon varit lärare i över 40 år, och blev jätteglad när jag berättade att jag också var lärare. Hon berättade hur mycket hon älskat sitt arbete hela tiden, och jag undrade hur många svenska lärare som skulle kunna säga samma sak efter lika många år. Men här kan jag tänka mig att yrket både har lite mer status och att det är lite mer ordning och reda i skolorna, så här kanske man skulle trivas i 40 år.

Tyvärr hade vi lite bråttom till bussen och hann inte stanna och prata så länge med den rara damen, utan gick vidare och hoppade på bussen och åkte till Marsaxlokk. Det är en trevlig liten by med en fantastiskt vacker hamn, som jag minns från mitt förra besök på Malta. Här åt vi lunch på en mysig liten restaurang med utsikt över hamnen.

När vi ätit promenerade vi en bit ned längs gatan och jag hälsade på en kelsjuk liten katt, som knappt ville låta mig gå.

Vi hann också med att titta lite på marknaden nere vid hamnen. Jag hittade en helt gudomlig duk med handgjorda spetsar och broderier, som skulle passat perfekt på vårt köksbord. Jag köpte den dock inte, jag vill vara lite sparsam med pengarna i alla fall, även om den faktiskt inte var speciellt dyr. Jag får väl drömma om att duka med den tillsammans med kaffekopparna jag inte köpte i Egypten för två år sedan.

Det blev också några bilder av kyrkan med sin mycket vackra Mariastaty på taket.

Sedan kom bussen och körde oss vidare till Għar Dalam-grottan. (Alla de ställen vi besökte idag var sådana som jag bara hoppats att vi skulle hinna med, men som jag trodde skulle bli lite svåra att komma till på egen hand om man inte skulle göra separata turer till allting). Den grottan var en av mina favoriter vid det förra besöket. I anslutning till grottan ligger ett museum, som utökats sedan första besöket och som innehåller enorma mängder fynd av ben och tänder från olika djur, alla upphittade i grottan. Man har också hittat ett par människotänder vid ett tillfälle. Mest intressant av allt är egentligen fynden av dvärgelefanterna, som dog ut för att de isolerades här när havsnivån steg och ön skildes från fastlandet. Dock har Malta aldrig haft landförbindelse med Afrika, om jag förstod saken rätt, däremot med det som idag är Sicilien. Alltså måste elefanterna ha kommit norrifrån. Det var lite otippat.

Besöket i grottan blev mycket lyckat, eftersom vi hade den alldeles för oss själva. När jag var här förra gången var det sommar och det kryllade av turister. Nu fick jag njuta av lugn och ro inne i grottan. Tyvärr kom man inte lika långt in som tidigare, eftersom de upptäckt sprickor i taket i de innersta delarna och spärrat av. Men det kompenserades av att vi var ensamma. Vid ingången surrade det av bin som beskrevs som ”harmless” enligt en skylt. Men väsnades gjorde de, så att det hördes långt in i grottan.

Förra gången jag var här kom man ännu längre in.

Här droppar det ned...

...på denna!

Ingången till grottan

Nästa stopp blev templen nere på sydkusten, Hagar Qim och Mnajdra. Det första visade sig tyvärr vara stängt, på grund av att en storm orsakat skador som de behövde utreda. Mnajdra hade varit stängt fram till 20 februari, men sedan ansetts tillräckligt säkert att öppna igen, så dit kom vi. Det ligger ca 500 meter ifrån Hagar Qim, precis nere vid havet.

Det som överraskade mig nu var att de dels byggt ett museum i anslutning till templen, vilket var mycket bra, med tydliga modeller och mycket information. Men den största överraskningen var de stora skyddstaken som byggts över templen. De slits ju mycket av väder och vind och behöver skyddas. Jag var där 2001 och tydligen hade beslutet om de här taken kommit bara något år senare. Taken är byggda som stora ”tält” som är tänkta att kunna avlägsnas, vilket ju på sitt sätt är bra. Även om jag förstod syftet med dem och stödjer det helt och hållet, förtog de tyvärr en del av stämningen i de här templen, som jag verkligen älskar. Men samtidigt ska vi vara glada att vi får besöka dem samtidigt som de kan bevaras. Sådana här saker ska inte tillåtas slitas ned bara för att vi vill ha häftiga upplevelser. Man får ju fortfarande komma in i dem, även om det var fler avspärrningar nu, man kom inte riktigt hela vägen in. Men samma sak där, hellre det än att folk springer och ristar in sina namn på stenarna och beter sig. (Det där har jag aldrig fattat, varför gör folk sådant, överallt? För vem är det intressant att jag ristar in ”Gealach var här 1 mars 2011”? Inte kan det vara intressant för mig, jag kan inte räkna med att jag kommer tillbaka och ser det om tjugo år, inte heller vet någon annan vem jag är och kan tycka att det är häftigt att jag var där idag).

De här figurerna har man hittat ganska många av, och de har oftast antagits vara kvinnor. Men kan vi vara så säkra på det, egentligen?

Många frågor, inte så många svar. Spännande, tycker jag!

Modell av Hagar Qim, som vi inte fick se.

Modell av Mjadra. De röda strecken visar solstrålarna vissa dagar på året.

Den lilla ön Filfla - man ser den väldigt bra från båda templen. Den går inte att besöka om man inte är fågel eller bergsbestigare.

Inne i Mnajdra

 

Liten inristad bild av ett tempel på en av väggarna. Ger en liten aning om hur byggnaderna kan ha sett ut med tak.

Tälttaken förtar kanske en del av stämningen, men vi ska nog vara glada att de finns där!

Vid utgången satt den här söta tjejen.

Efter besöket tog vi en fika i den trevliga cafeterian som ligger i samma byggnad som museet. Jag köpte en bok i museishoppen, ”Islands of Dream – The Temples of Malta, Hidden Mysteries Revealed”, som verkade lite spännande, och möjligen lite skum. Risken är att den är lite väl flummig, kanske, men vi får se. Jag är beredd att ta den med en nypa salt, men spännande verkar det.

Efter templen var det dags att hoppa på den sista bussen tillbaka till slutstationen i Sliema, där vi tog färjan över till Valletta och däckade på hotellet, sedan orkade vi inte fatta beslut om middag utan hamnade på Burger King, varefter vi gick tillbaka till hotellet och jag satte mig för att skriva detta.

Valletta sett från Sliema

 

Färjan mellan Valletta och Sliema