Jag sitter just nu och går igenom bilder från förra året för att lägga upp mitt årliga ”tillbakablicksalbum” på Facebook. Det som slår mig är att flera av de människor jag tycker allra mest om träffar jag nästan bara under medeltidsveckan. Kanske är det just därför som den veckan är så viktig för mig och också anledningen till att jag oroar mig så varje år för att jobbet ska sätta käppar i hjulet för mig så att jag inte ska kunna åka dit.
Flera av de människor som dyker upp då jag går igenom alla hundratals bilder är sådana som jag skulle vilja träffa oftare. Och jag vet att vi säger det när vi ses i Visby. ”Vi borde verkligen ses igen snart”. Och så blir det inte så. Och kanske vet vi alla att vi inte kommer att hinna med. Jobb, skola, liv och verklighet kommer emellan. Men vi säger det i alla fall. Därför att vi tycker det och vill det. Även om vi inte kommer att hinna med.
Men bara det faktum att vi faktiskt säger det, och för att vi alla, där och då, faktiskt önskar att det ska bli av, det kan faktiskt räcka för att skänka lite glädje en slaskig, grå söndag i januari när man sitter och tittar på bilder och känner sig frusen och ensam. Då värmer det lite extra att veta att det faktiskt finns en massa, massa folk där ute som man gillar och som gillar mig. Och det är inte på grund av någon sorts ovilja man inte hinner ses. Men i alla fall…
Lite trevligt känns det ändå.
