Lärare och datorer

Imorse ögnade jag igenom en bilaga till Metro, med bland annat en artikel om att skolan måste ”Ut på Internet”. Tyvärr fick jag inte med mig tidningen hem och kan därför varken citera korrekt eller minnas vem som skrivit artikeln eller vem som stod bakom den här bilagan. I alla fall gick det ut på att lärare inte hänger med i utvecklingen, alternativt är ”rädda” eftersom de hört negativa saker om dataspel.

Det kändes helt absurt och jag kunde visserligen känna igen mig i situationen som beskrevs, men jag tror att jag har en lite annan uppfattning om orsakerna. Jag vill själv inget hellre än att kunna använda datorer varje lektion, men jag hindras. Inte på grund av någon egen skeptisk inställning eller rädsla, utan av att jag helt enkelt inte har tillgång till tekniken.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg i min gamla blogg, som jag genast kom att tänka på när jag läste detta. Jag kopierar in det inlägget här, för jag tycker att det är onödigt att skriva samma sak igen. (Alla referenser till personer och situationer har att göra med min gamla arbetsplats, ska sägas, för tydlighetens skull, men jag skulle tro att det stämmer rätt bra överens med många skolor i landet)

—————————————–

Undersökningar visar

(Metrobloggen, 26 oktober 2008)

Ja, är det inte kul med undersökningar? De kan visa så mycket spännande. Nyligen hörde jag någon säga att undersökningar visar att lärare är minst mottagliga av alla yrkesgrupper när det gäller nya idéer och ny teknik. Jag både förstår och inte förstår. Framför allt tror jag att slutsatsen kanske är riktig, men att de fakta som lett fram till denna slutsats är missförstådda. Självklart finns det undantag till detta. Lärarkåren är full av gamla stofiler som inte ens kan skriva ut ett läxförhör på dator, trots att datorn står framför dem, utan plockar fram sin maskinskrivna (eller kanske till och med handskrivna) kopia från 1975 för den har ju alltid funkat.

Men – de är inte ”alla lärare”. Jag är också lärare och jag älskar att kunna slå på datorn i klassrummet och visa eleverna bilder från Frankrike eller låta dem lyssna på en fransk sång på YouTube. Jag tycker det är jättekul när mina elever håller föredrag på engelska och visar filmklipp och bilder som komplement till det de pratar om. Jag tycker om att kunna boka skolans datasal och låta eleverna gå in på bra sidor som hjälper dem i språkinlärningen. Jag tycker om att kunna visa dem bra sätt att läsa och lyssna på franska utanför klassrummet och läroboken. Jag skulle vilja kunna göra något av allt detta varje lektion för jag älskar det.

Trots detta har jag gjort det – i mitt tycke – alldeles för sällan. Tillräckligt sällan för att den som gjort den här ”undersökningen” (och förmodligen fått en fet lön för det) ska kunna plocka in mig i gruppen av dessa lärare som motarbetar den nya tekniken och vägrar ta till sig nya arbetssätt.

Så varför har jag gjort det så sällan då? Tja, till att börja med så finns det inte alltid utrustning i de lokaler där jag undervisar. Det krävs massor av förarbete för att antingen boka en portabel utrustning, som jag först ska hämta (efter att jag först sprungit runt som en blådåre för att hitta nyckeln till skåpet där den finns, alternativt inte fått tag i den person som ska ge mig sakerna), rigga upp i klassrummet, kanske med arton skuttande, skrikande elever runt mig, som hojtar i munnen på varandra och frågar vad vi ska göra, vad vi hade i läxa, när lektionen slutar, etc. etc. (För tiden jag skulle behövt för att gå dit och rigga upp i förväg finns inte, eller så var salen upptagen fram till fem minuter innan jag skulle börja). Sedan kommer jag kanske att upptäcka att skiten inte funkar, för att det saknas en sladd, varpå halva lektionen går åt till att jaga rätt på sladden. Allt detta för att kanske visa någonting som tar fem minuter och skulle vara ett komplement till lektionsarbetet.

Datasalen kan man ju gå till, om den inte råkar vara bokad just de tider då jag har just den här klassen, varje vecka. Eller så kan jag springa runt och leta efter mina kollegor och organisera salsbyten för att kunna få tillgång till de salar där det finns en dator och en projektor.

Allt detta tar tid som vi inte har, eftersom vårt arbete hela tiden fylls med mer och mer administration, elevvård som vi inte har utbildning för, frånvarorapportering, möten, arbetsgrupper, etc, etc. Jag har i snitt en kvarts för- och efterarbete till varje lektion.

Oftast är den mest avancerade tekniska pryl jag har tillgång till en gammal CD-spelare som jag dessutom förväntas bära runt till alla olika salar jag undervisar i. Då kan jag i och för sig spela upp musik, förutom skivan  som hör till läroboken. Så tekniska och häftiga blir mina lektioner. Men är det för att jag vill ha det så? Är det för att jag är nöjd med det? Nej, men för att det oftast är det jag har tillgång till.

I övrigt ska man slåss om alldeles för få datorer med kollegorna, de som finns är sega som sirap, eller funkar inte alls när man behöver dem.

Om sedan en forskare (eller motsvarande) drar slutsatsen från en ”undersökning” att lärare inte vill, inte är mottagliga för ny teknik eller nya arbetssätt, skulle jag vilja veta vad han grundar det på. Inte är det mig han använt som exempel i alla fall. Om man kanske inte mottas med jubel när man presenterar nya, häftiga tekniska resurser för en grupp lärare är det förmodligen för att de känner att ”Jaha, det här var väl skoj, men inte har vi väl pengar att köpa in det här?” eller ”När får vi tid att lära oss det här då?” Jag tror inte att någon av oss kan missa vilken enorm tillgång den här tekniken innebär för oss och eleverna, men verkligheten säger oss alltför ofta något helt annat. Vi har inte tid och vi har inte tillgång. Alltså blir det enda vi kan göra för att överleva att fortsätta som vi alltid gjort. Och undersökningen visar att vi inte vill ta till oss ny teknik.

Den IT-personal vi har på just min skola är bra, tillgängliga och trevliga och gör vad de kan, men trots allt är det ju så att de resurser den svenska skolan får inte räcker till att göra det vi förväntas (och kanske faktiskt vill) göra. Dessutom har vi inte en bråkdel av den tid vi skulle behöva. 

(Jämför med att be en person gräva ett tio meter långt dike på en halvtimme med hjälp av en gaffel och anklaga honom sedan för att vara motsträvig och ”inte mottaglig för nya idéer”)