Läste just det här inne på Tjuvlyssnat:
Flicka ~8: Mamma… Norge är det största landet i världen va?
Mamman ~30: Nej, det är Australien som är störst.
Flickan, helt säker: Men Sverige är i alla fall minst!
Mamman: Nej det är det inte, Nya Zeeland är minst.
OK, nu ska jag inte gå in på det här samtalet i sig, utan på en av kommentarerna:
Jag tror minnsan att vi ser resultatet av skolans förfall under -80 talet. En vuxen fjortis!
Jag gick i skolan på 80-talet. Hela låg- och mellanstadiet (sånär som på vårterminen i sexan) gick jag innan det stod 1990 i almanackan. Jag fick väldigt bra geografiundervisning. Jag tror faktiskt att det är på senare tid som förfallet skett.
I fyran läste vi svenska landskap. I femman Europas länder. I sexan resten av världen. Mycket detaljerat och noga. Vi fick rita egna kartor, skulle veta vilka länder/landskap som låg intill det vi för tillfället jobbade med. Jag hittade min bok för ett tag sedan, oj vad jag hade ritat! Och i den åldern har man fortfarande tillräckligt bra minne för att kunna nöta in sådant här ganska lätt. Visserligen är det mycket faktaplugg och korvstoppning i den åldern, men det är ju också då man är som mest mottaglig för det.
Den här mamman är tydligen runt 30, i alla fall enligt den som skickat in tjuvlyssningen och som uppskattat hennes ålder. Jag är 33. Är hon ungefär jämnårig med mig bör hon ha fått samma typ av undervisning. Det upplägg jag beskriver är nämligen det som verkar ha varit det allmänt gällande på den tiden. Antagligen är det hon som inte hängt med tillräckligt bra, och att det är detta som ställer till det, snarare än undervisningens utformning.
Nu vet jag inte med säkerhet hur det är idag, eftersom jag inte undervisar den åldern, men idag är ungarnas kartkunskaper och allmänna omvärldskoll rätt skraltig när de kommer från mellanstadiet. En kollega till mig berättade att han fått en smärre chock när han fick en ny sjua och skulle börja geografikursen med lite enkel kartkunskap. Halva klassen hade aldrig sett en kartbok. Många hade knappt en aning om var flertalet europeiska länder låg. Vid frågan om de inte gjort detta på mellanstadiet och vad de i så fall gjort istället blev svaret ”Vi fick forska om ett land”. Ok, till att börja med skulle vi kunna diskutera användningen av ordet ”forska” i det läget, men det tar vi inte nu*. OK, hur gör man då? Ska de inte i samband med denna ”forskning” ta reda på var landet ligger, och vilka länder som ligger bredvid? Eller ska de bara rapa upp folkmängd och huvudstad och någon flod, och akta sig för att komma ihåg dessa sedan, eftersom vi då riskerar att de måste lära sig något utantill?
På lärarhögskolan diskuterade vi varför man nödvändigtvis ska jobba med Sveriges landskap ”just i fyran”. Tja, det är väl rätt rimligt att börja hemma och gå utåt. Börja i sitt eget landskap och kika sedan på de runtomkring.
När det gäller det här med storleken på länderna kommer jag fortfarande ihåg hur min utmärkte mellanstadielärare hade skrivit på tavlan och förberett första lektionen om Sovjetunionen (som fortfarande fanns då) och skrivit ”VÄRLDENS STÖRSTA LAND” (att det sedan sprack sönder hindrar ju inte Ryssland från att fortfarande vara störst). När vi sedan kom till Kanada lärde vi oss att det var näst störst. Det kommer jag ihåg, för att vi jobbade med kartor, jämförde och nötte in. Tydligen har upplägget ändrats sedan dess.
*Jag har även bekanta (vuxna) som påstår sig ha ”forskat” i något obskyrt ämne genom att ha läst en bok om detta, samt kompletterat med lite godtyckliga Internetsidor. Källkritik bryr man sig mindre om så länge man hittar det man vill. Typ.
