Fin sång…

Den här är bara så fin! Synd att man inte har hört den oftare sedan dess…

Kungsträdgården, onsdag

Fick höra häromdagen att jag borde gå till Kungsan och fota de vackra träden. Det gjorde jag igår, och fikade med en f.d. kollega också, mycket trevligt.

Det gäller ju att passa på med de här träden, de blommar ju så kort tid…

Springa

Jag har gått och skaffat ett par snygga löparskor, det där med att ge mig ut och springa lockar nämligen enormt, och jag har äntligen bestämt mig för att komma igång. Än har jag inte invigt skorna, men jag ska.

Vad är det då som gör att jag dragit mig för det så länge och varför ger jag mig inte ut nu, på en gång, när jag har ett par bra skor?

Tja, jag behöver hitta någonstans att springa där jag inte blir stirrad på. Jag är enormt känslig för blickar. Ifrågasättande, nedsättande blickar var vardag hela min skoltid, och jag får taggarna ut varje gång jag tycker att någon stirrar på mig utan anledning. När jag gick på gymnasiet började jag försöka ge mig ut och springa några gånger i veckan, på en liten promenadväg vi hade i närheten av där vi bodde. Jag höll ut i ett par veckor, sedan höll jag på att bryta ihop av att alla jag mötte följde mig med blicken där jag kom springande, jag var ju ingen liten nätt älva, då heller, det är klart att det guppade både lite här och var på mig och så hade jag inte de snyggaste kläderna på mig heller. Promenadvägen gick parallellt med en bilväg och folk hängde nästan ut ur sina bilfönster. (Och nej, jag inbillade mig INTE! Så behöver vi inte ta den diskussionen). Jag fick lust att skrika åt varenda en att ”Jag springer ju här för att bli av med fläsket du glor på! Låt mig vara ifred!”

Jag vågar alltså inte ge mig ut på vägarna i området här, för då blir man väl filmad och utlagd på YouTube där man kommer guppande. Sådant fanns ju lyckligtvis inte när jag gick i högstadiet och på gymnasiet, då hade jag nog inte vågat lämna huset.

Det finns en bra skogsväg i närheten av där vi bor, mellan oss och golfbanan. Men jag är inte så galen att jag ger mig ut i skogen ensam. Så alternativen är – ut i skogen och riskera att bli mördad i något dike, eller ut på promenadvägarna här och bli krossad av alla hånfulla blickar.

Maken och jag har kommit överens om att vi ska ge oss ut tillsammans, han vill inte springa, men om han promenerar och håller sig i närheten av där jag springer, så funkar det nog. Så nu handlar det bara om att hitta tider då vi båda kan. Men det ska nog lösa sig. Skorna står och väntar i hallen.

[BOK] Witch Fire

Witch Fire – Anya Bast

Den här hittade jag av en slump på SF-bokhandeln samtidigt som jag hittade Dakota Cassidys böcker.

”When Jack McAllister, the head of security for The Coven, a national organization that governs witches, is assigned to watch over Mira Hoskins, who is unaware of her abilities, and protect her from a group of renegade witches, his assignment takes a passionate turn.” (Adlibris)

Världen i den här boken är uppbyggd lite grann som Harry Potter, men häxor som lever som alla andra, men håller sina krafter hemliga för ”vanliga dödliga”. Huvudpersonen Mira har ingen aning om att hon är häxa förrän det börjar hända en massa dramatiska saker. Men här upphör likheterna med HP.

Det enda som är lite jobbigt är att boken är nedlusad med långa, detaljerade sexskildringar, sådant har jag lite svårt för, men det var heller ingen överraskning, baksidestexten gör ingen hemlighet av det. Men jag kan leva med det om berättelsen är tillräckligt intressant för att få mig att läsa vidare.