Dåligt ljus och dåligt filmat denna gång, men här är våra snuttisar i alla fall!
En vanlig måndagkväll i köket.
Ninus passar på att stoppa huvudet i godisburken och struntar i den godisbit matte håller i handen.
Just nu fäller han också, så han ser lite tufsig ut…
Det finns en hel del underbara kaninbilder på I Can Has Cheezburger.
Ja, det är svårt att känna sig ensam när man har en liten kanin!
Den här har likadana öron som vår Ninus!
Så här kan Ninus också se ut ibland…
Lyckas inte lägga in klippet här, men gå hit istället. Varning för sockeröverdos…
…ifall ni funderar på karriärbyte, alltså…
Nåja, lite mer spännande än så här är faktiskt mitt jobb… 
Jag gick och funderade över bloggen häromdagen och känner att jag blivit lite snällare och ”mesigare” i mitt bloggande. Förut hade jag väldigt mycket åsikter om saker jag läste i diverse tidningar och skrev långa inlägg om det. Nu är det väldigt sällan jag gör det. Snarare handlar inläggen om små roligheter jag kommit att tänka på, saker jag köpt, knäppa drömmar…
Men det är absolut inte lika ofta jag är allvarlig och säger något med tyngd (inte för att jag vet om det var så mycket tyngd över det förut heller, men det var i alla fall lite av en ambition). Det kanske har något att göra med någon fas i livet, eller något sådant, jag kanske inte retar upp mig över saker lika ofta längre, eller så har jag helt enkelt inte samma behov av att dela med mig av åsikter. Jag vet inte.
Jag har alltid varit lite feg, rädd för att få elaka kommentarer för att folk inte håller med. Folk som visar sitt ickemedhåll på ett civiliserat sätt har jag inget problem med, med de som måste vara elaka och angripa mig som person eller mitt utseende för att de inte håller med, de gör mig ledsen och sänker mitt självförtroende. Sedan är det så att jag är en sådan person som inte riktigt kan lita på att jag själv har koll eller att mina åsikter har någon tyngd bakom sig. Uttrycker någon en avvikande åsikt (både på nätet och IRL) tolkar jag (eller min hjärna gör det på egen hand) det som att jag måste ha fel och den andra personen har rätt, oavsett vad det handlar om, för jag har ju inte tänkt till, kopplat, fattat, eftersom jag ju inte så smart. Om detta stämmer eller inte vete katten, men min instinkt säger mig att det är så.
Sedan var det ju så att på Metrobloggen fanns det en rad med länkar till tidningsartiklar vid sidan av fältet där man skrev in inläggen. Då var det ju väldigt lätt att klicka sig in där och läsa och sedan infoga länkar och rubriker i sitt inlägg. Det underlättade ju.
Men jag har i alla fall kvar de flesta av mina trogna läsare, så någon anledning finns det tydligen för folk att komma hit fortfarande.
Maken och jag diskuterade just hur vissa av de här töntiga smammailen man får är formulerade. Han hade just fått ett som hade som rubrik: ”From the desk of Mr. XX”
Det här är ju så uppenbart ett sätt att få ett mail att se ut som något superseriöst och officiellt när det i själva verket antagligen är ute efter att blåsa mig på en massa pengar.
Men det vi funderade över – används den formuleringen, ”From the desk of…” i några som helst seriösa sammanhang, och i så fall vilka?
Precis innan jag vaknade imorse drömde jag att maken och jag stod i en lång kö för att komma in på vad jag tror var ett museum. Kön ringlade sig långt utanför byggnaden och folk stod dessutom vansinnigt tätt ihop. Bakom oss stod ett par, som plockade upp ett paraply och fällde upp, för att de behövde skydda sig mot solskenet, som de sa.
Det var bara det att solen inte var så stark, den lyckades bara titta fram lite försiktigt mellan ett par moln, så det var knappast läge att fälla upp ett paraply för att skydda sig. Problemet var att de petade till oss med sitt jäkla paraply hela tiden, och när vi sa till dem brydde de sig inte. Till sist tog maken tag i en av paraplypinnarna för att slippa bli petad på hela tiden. Då lossnade pluppen som höll fast tyget på pinnen och paraplyet gick sönder. Konstigt nog blev paret bakom oss inte speciellt upprörda, men fällde inte ihop paraplyet. Då bestämde vi oss för att gå därifrån, och missade alltså museibesöket. Jag sade ”Det här var ju misslyckat”. Maken höll med och sa ”Han är misslyckad som man”. Vet inte riktigt vad han menade eller hur mannen bakom oss reagerade på det, för då vaknade jag.
Men jag har skrattat åt det här med ”misslyckad som man” hela dagen…
Publicerat i drömmar
