Drömmar

De senaste nätterna har varit fulla av konstiga drömmar. Natten till igår skulle maken och jag åka iväg med ett tåg tillsammans med en äldre man och en yngre kvinna, som båda satt i rullstol. Vi skulle hjälpa dem med ett hemligt uppdrag som gick ut på att hitta skador på järnvägen, som man tydligen försökte dölja. Det var tydligen jättefarligt att åka på den här järnvägen, men ändå klev vi på tåget tillsammans med de här två och åkte iväg.

Under resan visade kvinnan bilder på de här trasiga delarna, men dessa bilder var lite märkligt gjorda. Järnvägen som vi åkte på var byggd i två våningar, en som låg på en sorts hängbro och en nedre som flöt på vattenytan (tydligen åkte vi alltså över någon flod eller sjö eller något sådant. Istället för att visa foton hade hon gjort en modell av den här järnvägen genom att sticka (!) remsor som hon gjort lite hål i här och var för att visa var skadorna fanns. Vi satt och vred och vände och tittade på de här garnremsorna utan att tänka på att vi just då åkte på en lika trasig järnväg.

Sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta om vi lyckades avslöja felen.

Natten till idag sov jag inte speciellt bra. Det brukar innebära väldigt tydliga, detaljerade drömmar.

Jag kommer gående genom en stor lokal som såg ut som något i stil med Älvsjömässan. Jag har på mig mina arbetskläder och plötsligt kommer en man gående mot mig (det är en person som finns på riktigt och som jag träffat ett par gånger i jobbsammanhang) och har med sig en hundvalp, den är riktigt stor, har för mig att det kan ha varit en Berner sennen. Han ger mig valpen och jag håller den i famnen, jag minns att min första tanke är att jag får se till att inte kavajen blev full med hundhår. Sedan går vi till en bil på en parkeringsplats. I den bilen finns en eller ett par vuxna hundar av samma ras, samt tre eller fyra valpar till. Jag sätter ner ”min” valp bland de övriga. Det finns en känsla av oro i luften, som om vi inte riktigt vet vad som kommer att hända med de här hundarna, samtidigt som jag känner att jag innerst inne tror att det bara är jag som oroar mig i onödan.

Den här drömmen har hållit sig fast under dagen och dykt upp då och då. Vad står den här valpen för?

Järnvägen i den första drömmen tror jag inte står för så mycket annat än att jag rotade bland några garnrester i ett skåp i förrgår och så blandades nog allt ihop med makens modelljärnvägsprylar. Var personerna i rullstol kom ifrån har jag däremot ingen aning om.

Men hunden kan jag inte riktigt släppa, varför var jag så orolig för den här valpen och varför fick jag bära den när han kunde ha gjort det själv? Jag fick inte känslan av att han bara ville att jag skulle få gosa med valpen, det var tydligen viktigt att just jag bar den.

Senaste vykorten

Den här veckan har det hänt en hel del på Postcrossingfronten.

Jag skickade iväg dessa till Nederländerna, Ryssland, Kina, Ukraina och Slovenien

Dessa trillade in under veckan:

De två övre är från Nederländerna, de undre från Österrike och Kazakhstan, det senare är nog det mest exotiska hittills!

De två till vänster är från Kina, de övriga från Frankrike och Vitryssland.

 

Om lodjur

I lördags var jag på Skansen och besökte deras höstmarknad. Det blev även en liten promenad bland djuren. Jag hade turen att få se lodjuren när de var lite livligare och synligare än de oftast är. Bland annat hade de ungar som var födda i maj. De for omkring och lekte och fastnade på ett par av mina bilder.

Bedårande liten misse!

Här låg de vuxna lodjuren och tog det lugnt. En av ungarna skuttade dit för att bli tvättad.

Lodjur är fina, tycker jag. Jag minns att jag när jag var lite inte riktigt var säker på vad det var för djur. Det var bara de där man aldrig såg på Skansen. Varje gång vi var där sa mamma eller pappa att ”Nu ska vi gå och titta på lodjuren” och så stod man där och glodde in i en till synes tom inhägnad. När vi för några år sedan besökte Björnparken i Orsa såg vi alla deras djur, utom just lodjuren.

Nu tycker jag att man ser åtminstone en skymt av lodjuren vid varje besök på Skansen. Och tur är det, för det är alltid kul att se dem!

Märkligt sammanträffande/Strange coincidence (Postcrossing)

Idag hände något rätt otroligt! Jag har ju hållit på med Postcrossing sedan i mars, och klickat fram adresser till folk i många olika länder. Ungefär lika många gånger har folk runt om i världen skickat vykort till mig.

Today something amazing happened! I became a Postcrossing member in March this year and I’ve sent lots of postcards to people in many different countries. At the same time people all over the world have sent me postcards. 

Den 7 september fick jag en adress till en tjej i Taiwan. Jag skickade det här kortet, som kom fram till henne den 23 september.

On September 7th I got the address of a girl in Taiwan. I sent her this card, which arrived on September 23rd.

SE-72355 Taiwan

SE-72355

Idag fick jag det här kortet från Taiwan:

Today I received this card from Taiwan:

TW-1369154

TW-1369154

 

Jag skrev ett tackmeddelande och tittade sedan lite närmare på avsändarens sida och tyckte att det var något bekant med hennes användarnamn. Jag tittade i min egen lista över skickade vykort och kände igen det som namnet på den person jag skrivit till den 7 september. Det visade sig att kortet till mig också var skickat den 7 september, vi måste alltså ha klickat fram varandras adresser! Hur ofta händer sådant, undrar jag, med tanke på att det finns tusentals medlemmar över hela världen?

I wrote a thank you message and then I looked a little closer at the sender’s profile page, and thought there was something familiar about her username. I looked at my own list of sent postcards and recognised the name of the person I wrote to on September 7th. It turned out that the card she had sent to me was sent on the same day! We must have received each other’s addresses at the same time! How often does that happen, considering that there are thousands of members all over the world?

 

 

 

[BOK] Människohamn

Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Pappa, vad är det där? På isen?
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.
Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.
Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.
Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.
Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården. (Adlibris)

Den här började jag lyssna på flera gånger, bara för att bryta och välja något annat. Som vanligt tror jag att det var uppläsarrösten som störde mig. Men sedan vande jag mig och jag har faktiskt inget negativt att säga om den (och det är inte ofta det händer, som ni vet ;-) )

Berättelsen tog tag i mig ganska snabbt och jag gillade hur mer och mer av hemligheterna rullades upp allteftersom.

Dessutom blev jag positivt överraskad av författaren, det enda jag läst av Lindqvist tidigare är ”Låt den rätte komma in”, som jag inte fastnade för, även om jag läste ut den. Den passade mig inte alls, så därför har jag inte gett mig på någon av hans övriga böcker förrän nu. Vi får se om jag fortsätter att kika på det övriga han skrivit.

10 reasons why Irish is an absolutely awesome language

gealach:

När jag talar om att jag läst iriska får jag ibland frågan vad det är för något, och sedan kommentaren att det är väl som engelska, med irländsk dialekt. Nja, jag har aldrig stött på några kurser i specifika engelska dialekter, så jag tror inte att det är så vanliga.

Det här blogginlägget tyckte jag var skoj, så jag delar det, även om jag får utslag av ordet ”awesome”.

Originally posted on Young, Single, Multilingual:

Health warning! Learning Irish will open your mind, win you interesting friends and make you attractive to the opposite sex.I have devoted a large chunk of my career to learning Irish, working with Irish and making a living out of Irish. So I thought it would be fair to put together a list of reasons why I think the language is worth it. Mine are proper linguistic reasons though – none of that starry-eyed sentimental nonsense about the language being ‘beautiful’ or ‘romantic’! So, put your language geek hats on, here we go!

(Many of the features mentioned here are actually common to all Celtic languages, including Scottish Gaelic and Welsh, but let’s not be splitting hairs now.)

Visa källa 3 373 fler ord

Minnen (och minnesluckor) från en resa

Jag fick just syn på en bild på Facebook, tagen från tornet på Stephansdomen i Wien. Den kyrkan har ett väldigt speciellt tak, som jag gillar. Det här är en annan bild, som visar taket bättre.

Här var jag och pappa sommaren 1994.  Jag hade feber under stora delar av den veckan och därför har en del minnesluckor från resan. Bilden fick mig att vilja fundera lite mer på vad jag faktiskt kommer ihåg.

Jag har svaga minnen av att ha sett det här taket på närmare håll än nerifrån marken och pappa har försäkrat mig om att vi klättrade upp i tornet för att titta på kyrkklockan, men jag har absolut inget minne av att ha sett någon klocka. Inte heller av att ha klättrat upp i något torn, vilket måste ha varit grymt jobbigt då jag inte var frisk. Jag har inte heller några direkta minnen av hur kyrkan ser ut inuti, även om jag varit tillbaka en gång några år senare. Tydligen är det inte meningen att jag ska komma ihåg den.

Som sagt ägnades en del av veckan åt att må riktigt dåligt. Det var värmebölja hemma den sommaren och i Wien var det ännu värre. Jag fick huvudvärk första kvällen och sedan feber och frossa, förmodligen en reaktion på värmen. När vi åkte sightseeingtur andra dagen gick alla in i skuggan för att svalka sig så fort vi klev ur bussen, jag satt kvar i solen eftersom jag frös, det var ju bara runt 30 grader eller något sådant…

I övrigt kommer jag faktiskt ihåg rätt mycket av vad vi gjorde, när jag tänker efter, även om två dagar gick åt till att ligga på hotellrummet och äta Alvedon. Jag minns att jag höll på att svimma inne på Schönbrunn och var tvungen att gå ut för att få frisk luft och något att dricka och guiden tyckte jättesynd om mig som inte kunde gå med på hela turen. (Sedan åkte vi dit igen ett par dagar senare och gick runt på egen hand för att jag skulle få se det i alla fall.)

Samma kväll tyckte pappa att jag hade ätit för lite och det hade han nog rätt i, för ”ingenting” är ju faktiskt rätt lite. Han gick in på McDonald’s och köpte en cheeseburgare till mig. Sedan mådde jag pest resten av kvällen, men antagligen var det bra att jag åt den i alla fall, för efter det hade jag inga problem med att äta.

Vi var på ett nöjesfält där jag spelade bort massor av pengar för att jag bestämde mig för att vinna ett gosedjur i form av en knallgul råtta.

Vi var på en djurpark där jag i princip bara kommer ihåg ett gäng tvättbjörnar, förmodligen för att pappa och jag funderade på vad det kunde heta på tyska och tänkte att ”Waschbär” lät för lätt, men det visade sig att vi hade rätt.

Vi såg också det riktigt häftiga ”Hundertwasserhaus” och jag minns att jag gick in i ett konstgalleri som låg tvärs över gatan och som hade väldigt trevliga saker.

I övrigt kommer jag ihåg att jag tyckte staden var otroligt vacker, kanske dags för ett besök till? (Jag var där över dagen vid ett besök i Salzburg sommaren 2000, då jag och min kompis tillbringade flera timmar på Naturhistorisches Museum och sedan var inne i Stephansdomen, men jag minns fortfarande inte hur den ser ut inuti, jag ska helt enkelt inte komma ihåg det. Tur att Google finns! :-D )