Minnen (och minnesluckor) från en resa

Jag fick just syn på en bild på Facebook, tagen från tornet på Stephansdomen i Wien. Den kyrkan har ett väldigt speciellt tak, som jag gillar. Det här är en annan bild, som visar taket bättre.

Här var jag och pappa sommaren 1994.  Jag hade feber under stora delar av den veckan och därför har en del minnesluckor från resan. Bilden fick mig att vilja fundera lite mer på vad jag faktiskt kommer ihåg.

Jag har svaga minnen av att ha sett det här taket på närmare håll än nerifrån marken och pappa har försäkrat mig om att vi klättrade upp i tornet för att titta på kyrkklockan, men jag har absolut inget minne av att ha sett någon klocka. Inte heller av att ha klättrat upp i något torn, vilket måste ha varit grymt jobbigt då jag inte var frisk. Jag har inte heller några direkta minnen av hur kyrkan ser ut inuti, även om jag varit tillbaka en gång några år senare. Tydligen är det inte meningen att jag ska komma ihåg den.

Som sagt ägnades en del av veckan åt att må riktigt dåligt. Det var värmebölja hemma den sommaren och i Wien var det ännu värre. Jag fick huvudvärk första kvällen och sedan feber och frossa, förmodligen en reaktion på värmen. När vi åkte sightseeingtur andra dagen gick alla in i skuggan för att svalka sig så fort vi klev ur bussen, jag satt kvar i solen eftersom jag frös, det var ju bara runt 30 grader eller något sådant…

I övrigt kommer jag faktiskt ihåg rätt mycket av vad vi gjorde, när jag tänker efter, även om två dagar gick åt till att ligga på hotellrummet och äta Alvedon. Jag minns att jag höll på att svimma inne på Schönbrunn och var tvungen att gå ut för att få frisk luft och något att dricka och guiden tyckte jättesynd om mig som inte kunde gå med på hela turen. (Sedan åkte vi dit igen ett par dagar senare och gick runt på egen hand för att jag skulle få se det i alla fall.)

Samma kväll tyckte pappa att jag hade ätit för lite och det hade han nog rätt i, för ”ingenting” är ju faktiskt rätt lite. Han gick in på McDonald’s och köpte en cheeseburgare till mig. Sedan mådde jag pest resten av kvällen, men antagligen var det bra att jag åt den i alla fall, för efter det hade jag inga problem med att äta.

Vi var på ett nöjesfält där jag spelade bort massor av pengar för att jag bestämde mig för att vinna ett gosedjur i form av en knallgul råtta.

Vi var på en djurpark där jag i princip bara kommer ihåg ett gäng tvättbjörnar, förmodligen för att pappa och jag funderade på vad det kunde heta på tyska och tänkte att ”Waschbär” lät för lätt, men det visade sig att vi hade rätt.

Vi såg också det riktigt häftiga ”Hundertwasserhaus” och jag minns att jag gick in i ett konstgalleri som låg tvärs över gatan och som hade väldigt trevliga saker.

I övrigt kommer jag ihåg att jag tyckte staden var otroligt vacker, kanske dags för ett besök till? (Jag var där över dagen vid ett besök i Salzburg sommaren 2000, då jag och min kompis tillbringade flera timmar på Naturhistorisches Museum och sedan var inne i Stephansdomen, men jag minns fortfarande inte hur den ser ut inuti, jag ska helt enkelt inte komma ihåg det. Tur att Google finns! :-D )

[BOK] Ancestors of Avalon

Ancestors of Avalon – Diana L. Paxson

I januari i år läste jag om The Fall of Atlantis med avsikten att läsa alla Avalonböckerna i rätt tidsordning (vilket alltså inte är den ordning de skrevs i). Den här boken kommer direkt efter den första i tiden, men skrevs långt senare och då av en annan författare, som tog över efter att Marion Zimmer Bradley gick bort 1999.

Berättelsen börjar med att Atlantis går under och de få överlevande flyr ombord på ett antal skepp som tar dem till det som senare blir Storbritannien. Två grupper av människor hamnar på varsitt ställe och vet inte om att de andra också klarat sjöresan och lyckats ta sig i land. Den ena gruppen anpassar sig till livet i det nya landet medan de andra försöker bygga upp ett nytt Atlantis. Och så bygger de Stonehenge också. (Läs en sammanfattning av handlingen här.)

Jag fick den här boken i julklapp 2004 och jag har inte läst ut den förrän nu. Jag har börjat på den flera gånger och inte kommit igenom den. Nu tog det mig ett bra tag, med ett par långa uppehåll. Trots att det här är min typ av bok egentligen så fångar den mig inte. Den är till och med ganska långtråkig på sina håll. Sedan är det en enda röra av namn och personer och jag klarar helt enkelt inte att hålla isär allihop.

Nu har jag de två övriga delarna som Paxson skrivit och som knyter ihop denna med The Forest House och sedan med The Mists of Avalon och de övriga. Jag hoppas att de ger mig mer, annars skulle jag bli besviken.

 

Jag fick några nya vykort!

Nu var det ett tag sedan jag la upp bilder på vykorten jag får. Idag kom det hela fyra stycken, två från Ryssland, ett från Tyskland och ett från Vitryssland. 

Igår skickade jag dessa till Australien, Hongkong, Taiwan, Tyskland, Ukraina och Nederländerna:

Säg att det här är unikt!

Jag tittade just in på forumet på Postcrossing och hittade en diskussion om varför det finns så få medlemmar i Sverige, om man jämför med t.ex. Finland som har färre invånare än vi, men långt fler medlemmar. En del hade teorin att folk tycker att det är dyrt med porto och det måste man ju hålla med om, 14 kronor plus kostnaden för kortet är ju rätt mycket i längden.

En finsk medlem som tydligen bor i Sverige (eller bodde här när inlägget skrevs) hade följande att säga:

Jag har fått den uppfattningen att svenskar i min ålder (20+) är för ”moderna” för att skicka vykort. Majoriteten av mina kompisar tycker att det är lite tråkigt och omodernt med vykort, och många har t.ex undrat om det finns en möjlighet att skicka elektroniska vykort i stället för riktiga vykort för att få det hela att funka lite snabbare. Jag har även träffat en svensk tjej i min ålder som sa att hon hade hört att det kostar något att skicka brev och vykort och undrade hur man betalar det. Skickar Posten kanske en räkning efteråt?

Jag vet inte hur det är med det här att vara moderna, men det är det intryck den här personen fått i alla fall. Dock måste jag erkänna att jag blir lite mörkrädd av att någon över 20 inte vet hur man skickar brev! OK, det mesta går via mail numera, det är ju helt sant, men nog måste man ha varit tvungen att skicka ett brev någon gång under sitt 20-åriga liv? Har man inte hört talas om frimärken? Har man inte fått ett brev någon gång och undrat vad det är för märke som sitter på det?

Jag tror i och för sig att detta är rätt unikt, jag vägrar tro att det är en majoritet som inte vet hur man skickar brev, trots att vi inte skickar lika många nu som före e-postens tid.

Jag påmindes om ett par fall där jag också blivit förvånad. En bekant berättade att hon i ett sammanhang frågat en 16-åring om hans/hennes postnummer och fått ett tomt stirrande till svar. Kommentarerna när hon berättade detta var i stil med att ”Jamen ungdomarna skickar ju inte post!” Kom igen, man måste väl kunna sin adress om man är 16 år? Man måste väl, även om man inte skickat så många brev i sitt liv, ha fått en och annan försändelse och tittat på vad som stått på kuvertet? Kommentarerna fortsatte med att det väl mest är föräldrarna som får post och att det är de som gör beställningar och liknande där man behöver uppge adress. Återigen, kom igen! Jag tycker faktiskt att det är lite bedrövligt när en 16-åring inte kan ange sin fullständiga adress, förutsatt, så klart, att personen är normalbegåvad, vilket jag utgår ifrån att denna 16-åring var.

För ett tag sedan satt jag på tunnelbanan mittemot en kvinna som hade ett adresserat kuvert i handen. Adressen var skriven i nedre vänstra hörnet av kuvertet och frimärket satt där man brukar skriva avsändaradressen. Jag utgår ifrån att det var personen som höll i kuvertet som skrivit det och hon var definitivt vuxen, och en bra bit över 20, för den delen.

När jag gick i lågstadiet minns jag att vi hade en övningsbok i svenska där det bland annat ingick uppgifter där man fick öva på att skriva adresser och placera dessa på rätt plats på ett kuvert. Får man inte lära sig sådant längre?

OK, man skickar inte lika många pappersbrev idag, jag vet det, men hur, exakt hur, kan man missa att man betalar genom att köpa ett frimärke och sedan stoppa kortet/brevet i brevlådan? Och hur kan man inte veta hur man skriver en adress på ett kuvert, om man nu hunnit bli 16 (eller 20) år?

Är det nu bara jag som är insnöad i min egen lilla bubbla, eller är det anmärkningsvärt?

[BOK] Demain j’arrête!

Demain j’arrête! – Gilles Legardinier

Det här var ett impulsköp från Amazon, på grund av det gulliga omslaget. Boken handlar inte ett smack om katter, däremot förekommer en sådan mössa som katten har på sig på ett ställe i berättelsen.

Huvudpersonen Julie får en ny granne med ett lite ovanligt namn. Hon blir så nyfiken på honom på grund av detta att hon tar till minst sagt ovanliga metoder för att ta reda på mer om honom.

Den här boken var hysteriskt rolig och jag kommer att skaffa de övriga två böcker med kattomslag som författaren skrivit, i hopp om att de är lika roliga. 

 

 

Vet ”alla” verkligen detta?

Nu gör vi ett raskt hopp från mitt förra inlägg om val och partier till antik skulptur! Tjoho, här går det undan!

Jag hittade denna artikel för ett tag sedan, apropå en diskussion om just detta ämne, att antika statyer varit målade.

Antikens marmorstatyer en vit lögn | Under strecket | SvD.

Jag länkade till denna artikel på Facebook och skrev en liten kommentar. Genast hoppade flera personer in och sa att ”Det vet väl alla?”

Jag har på senare tid haft anledning att ta upp detta ämne vid ett flertal tillfällen och fått nästan enbart förvånade miner till svar. När jag läste konstvetenskap för länge sedan (1998) har jag inget minne av att det togs upp, möjligen kan det ha nämnts i förbifarten, men jag har inga bestående minnen av det. Sedan har jag hört och läst lite ”här och där” att statyerna var målade, men det är inget som fastnat så i mitt medvetande, jag kommer ofta på mig själv med att glömma bort det och komma på att ”Just det, så var det ju”. Medelhavsmuseet i Stockholm hade en utställning på detta tema för några år sedan, den missade jag tyvärr, men jag gick nyligen och köpte boken som gavs ut i samband med utställningen och den har jag hunnit läsa lite i.

Jag kom även att tänka på ett inlägg jag skrev för ett tag sedan, om allmänbildning. Det jag funderade på då var att det ofta är det man själv har god koll på som man anser vara allmänbildning. De som kommenterade mitt Facebookinlägg ansåg att det var allmänbildning att veta att antikens marmorstatyer var målade. Jag tycker att det, med tanke på hur lite det trots allt lyfts fram, att det nog snarare är överkurs. Allmänbildning är väl att man tillverkade statyer av marmor.

Relaterat inlägg: Vad är allmänbildning?

Vad kommer jag att rösta på 2014?

För ett tag sedan tog jag upp frågan på Facebook om att folk numera verkar vara mer öppna med vad de röstar på än tidigare. Numera ser jag många lägga till partisymboler till sina presentationsbilder på Facebook och man skriver och pratar mer om vad man tänker rösta på.

Jag är rätt hemlig med det. Visserligen tror jag att de som känner mig väl kan lista ut om jag röstar åt höger eller vänster i alla fall, men jag inbillar mig att det är ytterst få som vet vilken lapp jag faktiskt lägger i kuvertet.

I den diskussion som uppstod efter min fråga tyckte någon att det var fel, nästan lite fult, att hålla det hemligt, att det var ett tecken på att man inte kan stå för sina åsikter. Jag funderade lite över det där, för jag har inga problem att stå för vad jag tycker, men jag tycker att det blir lättare att diskutera sakfrågor om folk inte slänger tillbaka ”Ja, det är klart att du som röstar på X-partiet tycker så!” eller ”Så kan du väl inte tycka, du som röstar på Y-partiet?”.

Att det sedan är rätt klart att inte ens alla som är medlemmar i ett parti tycker exakt likadant i alla frågor, det verkar inte höra till saken. Frågor debatteras ju friskt även inom partierna, så varför ska jag (eller någon annan) behöva försvara varför man tycker på ett visst sätt i relation till partitillhörighet?

När jag jobbade som lärare och det var valtider kom frågan rätt ofta från eleverna om vad jag röstade på. När jag inte svarade på detta började de så klart spekulera och gissade friskt. En del trodde att jag inte fick berätta eftersom jag var lärare, men det får man ju. Man bör dock låta bli att försöka påverka sina elever åt ena eller andra hållet, vilket blir svårt, eftersom de kommer att sätta mitt svar i relation om vad de tycker om mig som person.

Jag minns speciellt en elev som berättade att hon suttit och funderat över vad jag kunde tänkas rösta på, men att hon inte hade någon klar uppfattning. Jag har även från andra håll fått höra att jag är rätt svårdefinierad. Antagligen skulle en del inte hålla med om det utan tycka att det är solklart var jag står.

Faktum är att jag ser ett visst värde, kanske till och med på ett plan ett underhållningsvärde, i att inte tala om vad jag röstar på. Det är skönt att slippa ha etiketter, men det har inget att göra med att jag inte vill stå för vad jag tycker. I ett par frågor tycker jag till exempel helt annorlunda än det parti jag faktiskt kommer att rösta på, så då är det bättre att folk får reda på vad jag tycker i specifika frågor, det är mer intressant än vilket parti jag väljer att lägga min röst på.

Men jag tänker faktiskt göra om det jag gjorde inför förra valet, nämligen att låta folk gissa vad jag kommer att rösta på. Förra gången blev det riktigt intressant, många var långt ute och cyklade.